(tidigare publicerad för Rockfoto)
Stanken av urin och allmänt dekadent leverne är som mest påtaglig när jag kryssar mig igenom utslagna människor och urinpölar mot backstageområdet bakom Odeon, denna sista dag under Roskildefestivalen. The Bronx manager, Brian tar vänligt emot mig och leder mig till det L.A-baserade hardcorekollektivets loge.
På Odeon skränar någon dansk nationalskald och jag frågar sångaren Matt Caughthran om det inte finns något ljudisolerat ställe vi kan befinna oss på. Den kortvuxne och sympatiske frontmannen leder oss längst bak i turnébussen. Det är trångt, mörkt och svettigt. De övriga bandmedlemmarna vilar ut sig efter att nyligen ha anlänt till festivalen. Matt och jag sätter oss ner vid ett bord. På plats sitter redan gitarristen Joby J. Ford och plonkar smått på en akustisk gitarr. På bordet ligger en trave med böcker, bland annat David Lee Roths och Slash självbiografier; killarnas turnébiblar.
Hur känns det att vara i Roskilde för första gången?
Frontmannen drar av ett "fuckin' good man!" och tillägger att bandet precis flugit in från en spelning i Tyskland. The Bronx har ett gäng festivalspelningar i sommar och Matt nämner att det har varit riktigt kul att spela i olika länder med olika band.
- Det är coolt att kunna spela med band som alla kommer från annorlunda musikaliska regioner och har andra språk. Vi spelar var vi än får möjligheten.
För den invigde bör inte detta påstående ses som något överraskande då bandet är öppet för andra kulturella influenser och alla bandmedlemmar kommer från olika musikaliska bakgrunder.
- För mig personligen var det punken jag upptäckte helt själv och som ligger mig varmast om hjärtat, svarar Matt. Men min storasyster gav mig även insyn i metal. Just punken; att den är tillgänglig och något jag kan relatera till när jag skriver om känslor gör att jag känner en förbindelse med musiken.
Mer punk än punken själv
Det musikaliska kollektivet formades 2002 i Los Angeles och har släppt tre självbetitlade plattor. Efter andra spelningen började erbjudandena hagla in och efter ett tiotal spelningar hade bandet skrivit kontrakt med Def Jam Music Group. Matt förklarar däremot att bandet aldrig kände sig redo för att skriva på ett stort bolag och istället valde att gå sin egen väg.
Varför valde ni att döpa bandet till The Bronx och var ni aldrig rädda för att bli tagna oseriöst med tanke på ert ursprung?
- Vi gillade det bara. Det lät bra för bandet och den musik vi står för. Vi är bara ett gäng killar som vill ha kul. Det är svårt att förklara för någon utomstående varför det skulle te sig logiskt men det gör det för oss helt enkelt, svarar Matt pedagogiskt. Visst, i början var vi väl lite nervösa för vad folk skulle tro, speciellt när vi spelade i New York de första gångerna; att fansen där skulle ha något emot oss men det var det motsatta. De gillade oss och vi gillade dem. New York är en jävligt grym stad och våra shower där likaså.
Hur kommer det sig att alla era album är självbetitlade? Är det av ren lathet, frågar jag med glimten i ögat?
Matt skrattar högt samtidigt som Joby höjer blicken ifrån sin gitarr och svarar smått invecklat:
- Alltså, ett album går inte att sammanfatta detta band. Om man tittar på The Bronx som rent arbete behöver man alla album för att få en inblick i bandet.
Matt avbryter och svarar allvarligt:
- Från början valde vi att inte namnge våra album eftersom alla hade iPods. Det var den hetaste prylen och alla skulle kategorisera sin musik. Vår musik kan inte kategoriseras! Vi väljer att inte dela upp vår musik i form av album. Det var den grundläggande planen från vår sida men bevisligen verkar ju det inte ha funkat, säger sångaren och skrattar. Sedan dess har vi bara gjort en grej av det och vi har inga planer på att namnge några framtida album heller.
Matt, för att knyta an till det du sa i början; ni blev erbjudna stora kontraktsmöjligheter av diverse majorbolag tidigt i er karriär. I en tid då många band verkar vilja skriva på vad som helst mest bara för att ha ett skivkontrakt och få släppa sin musik, avböjde ni och startade eget. I mångas ögon kan det ses som en risk. Hur resonerade ni egentligen?
Båda killarna instämmer i ett rungande "yeah" varpå Joby svarar:
- Vi hade riktigt flyt. Det var otroligt många skivbolag som ville signera oss. Ärligt talat, det var hur häftigt som helst, vi blev transporterade kors och tvärs av en massa skivbolagsfolk som bara ville ha oss på olika möten. De lade ner otroligt mycket pengar på oss bara för att få oss till sitt kontor. Matt och jag fick till och med biljetter till World Series (baseball, förf. anm.). Båda killarna garvar högt åt hur häftigt de tyckte detta var.
Men Jobys skratt är kort och han får en allvarsam ton igen.
- Jag vill verkligen inte sitta här och ljuga, det var coolt men allt kändes bara så otroligt dumt.
Gitarristen blir tyst en stund och kämpar med att få fram orden. Ett tag ser han nästan plågad ut.
- Alltså, jag vet inte...jag antar att ett sådant beteende är mer passande för band som har den där rockstar-attityden. Vi är helt vanliga killar.
Samtidigt, det finns ju flera fördelar med att ligga på ett majorbolag, säger jag provocerande.
Matt är inte sen med att svara.
- Ja, men det finns lika många nackdelar! De människor som var där för dig i början behöver inte nödvändigtvis vara där för dig nästa månad, förstår du. Ta indiebolag som exempel; det finns en stabilitet och allt känns friare. De människor som startade bolaget är oftast de som är kvar där än idag. Men visst, indiebolag kan köra över dig också. Det finns för -och nackdelar med båda och därför valde vi att ge ut vår tredje skiva själva.
Onekligen har The Bronx gått sin egen väg med en klassisk DIY-mentalitet ända sedan de sådde fröet med demon Sure Death.
Vad betyder punk och hardcore för er idag om vi, låt oss säga, jämför scenen och musiken med den för 10-15 år sedan?
Denna gång famlar Matt efter orden och ser smått besvärad ut. Joby rycker in och undsätter honom:
- Rent personligt anser jag att själva essensen av det som utgjorde punk och hardcore i början, fortfarande finns kvar än idag. Detta tar bara uttryck i andra musikaliska former. Ta Coldplay som exempel; de har passionen att propagera för frihandeln och Greenpeace precis som punken under 80-talet manifesterade straight edge-rörelsen. Den andan, att slå sig samman med andra för ett gemensamt ställningstagande existerar än idag fast den var som mest framträdande i undergroundrörelsen till en början.
Efter ett något invecklat svar och många amerikanska konstpauser i form av "you know" pustar Joby ut sig lättande och säger i ett andetag:
- Alltså, punk för mig är någon som gör precis vad den själv tycker och känner oavsett andras åsikter. Denna person jobbar hårt för sitt ändamål, tror på sig själv och entusiastisk över att vara med om en förändring. Han eller hon vill inte vara som alla andra. Det är så punken var och hur hela rörelsen började.
- Men nu? Jaha, du kallar dig för punkare för att du har plånbok med en kedja i, säger Matt och gör sig lustig över dagens så kallade MTV-punkare samtidigt som han försöker imitera en dålig gitarrist.
- Punk kan uttrycka sig i så många olika former men det där är inte punk! Det finns så många genredefinierade band där ute men samtidigt en massa får som blint följer efter.
Hur ser ni på straight edge-rörelsen?
- Jag tycker det är en grym grej, svarar Joby.
- To each his own, bro', lägger Matt till och fortsätter:
- Vi är inte straight edge. Å andra sidan har vi vänner och känner andra band som är det samtidigt som vi hänger med riktiga partydjur. Jag skulle faktiskt inte kunna bry mig mindre. Du bestämmer vad du ska göra!
- Jag har stor respekt för människor som väljer att leva sina liv fullt ut efter sina ideal, vare sig du är homosexuell, straight edge eller vad som helst, svarar gitarristen.
Vad är det som gör just The Bronx till punk?
- Förutom det som Joby sade förut är det även det att vi gör ett ärligt försök att hela tiden vara annorlunda. För oss handlar det mer om just denna inställning än om själva musiken som gör oss till punk eller hardcore. Vi spelar energisk och upplyftande musik som kanske inte alltid faller inom denna genre men det är varje bandmedlems inställning som gör oss till de vi är och skapar den äkta punkkänslan.
The Bronx/El Bronx
Om läsaren fortfarande tvivlar på The Bronx äkthet och kärlek till punken kanske bandets sidoprojekt El Bronx kan få denne att ändra uppfattning. Gruppen med den spanska prepositionen är inget mindre än samma gäng killar som gör samma musik fast med mariachiprägel (en mexikansk musikstil, förf. anm.) istället.
- Vi släpper den första skivan som El Bronx i mitten av augusti, säger Matt.
- Mer punk än så kan det inte bli, bränner Joby av med.
- Precis, det blir inte mer punk än så här. Det är rått, energifullt och jag tycker att just denna skiva införlivar vår inställning och känslan vi har till hela scenen. Hela grejen började egentligen bara som en kul grej och för att vi skulle kunna få utlopp för våra andra intressen och kanske göra ett framträdande på TV. Det slutade med att projektet öppnade upp oss alla och fick oss inspirerade. Vi skrev 15-16 låtar som bara kom av sig själva och som blev väldigt originella. Nu kan vi inte hålla oss från att släppa skivan till övriga världen.
Ni har uppträtt live som båda banden och jag har sett posters där en spelning innehåller både The Bronx och mariachivarianten.
- Ja, vi har gjort det i och med att vi snart släpper mariachiskivan. Samtidigt har vi även uppträtt som antingen bara The Bronx eller El Bronx. Det är schysst att man kan ha den möjligheten att få utlopp för två skilda saker.
Sätter ni på er mustascher och sombreros som El Bronx?
- Haha, vi har kostymer för det men när vi gör det är det på riktigt. Vi kör inga halvmesyrer utan vi ger alltid järnet. Vi gör aldrig något halvdant i det här bandet.
Ert senaste album är mer rättfram och okomplicerad rock n' roll jämfört med de tidigare som var snäppet hårdare. Var det något ni hade i åtanke när ni skrev musiken och var ni aldrig rädda för fansens reaktioner?
- Vad jag har hört är enbart positiva reaktioner, svarar Matt. Våra fans gillar oss för vad vi vill göra, inte för vad vi gör för någon annan. När vi skrev musiken hade vi ingen generell plan eller uppfattning om hur det skulle låta utan vi testade oss fram tills vi hittade något som funkade för oss. Det är denna känsla vi är ute efter och jag tycker skivan blev riktigt grym. Det var det första albumet vi gjorde i vår egna studio och jag tror att det var anledningen till att skivan har en så pass avslappnad stämning vilande över sig. Jag älskar den och jag vill bara göra fler skivor. Jag har blivit lite besatt av att spela in på sistone.
- Vi vill göra så mycket musik vi kan. Vi älskar det vi gör och vi vill åka världen över och spela vår musik på andra ställen vi älskar.
Killarna visar oss lite roliga bilder ur Slash och David Lee Roths böcker och skrattar åt de bägge musikernas liv innan de båda samlar ihop rester av killarna för en plåtning. Precis innan vi ska skiljas åt kommer en dansk festivalarrangör fram och frågar om inte vi alla har lust att ställa upp och måla tavlor som sedan auktioneras ut för välgörande ändamål. Matt och Joby tittar på varandra innan de tar tag i alla penslar och färgtuber och skapar sin egna kreation. Ja, The Bronx gör sannerligen precis vad de vill.
Text: Tomasz Swiesciak
torsdag, oktober 29, 2009
måndag, september 28, 2009
Burst, rätt band på fel scen
(tidigare publicerad för Rockfoto)
Hur många epitet kan man sätta på ett band? Progressiv post-hardcore? Sludgig post-thrash? Vad spelar det för roll egentligen? Det enda som är av någon betydelse är att Bursts experimentella musicerande är lika viktigt för det svenska näringslivet som oljan i Irak är för USA.
The Oceans uppvärmning ger mig inget mer än ett tinnitussus i öronen. Ljudnivån är på tok för hög. Jag var orolig att detta i samspel med Debaser Slussens sunkiga lokal skulle förstöra det svenska kollektivets framförande. Men jag blir dräpt av min egen arrogans.
För även om detta är killarnas tjugosjunde spelning märks det inte av. Det komiska i hela situationen däremot är att Robert Reinholdz sitter barfota i en fåtölj och spelar. Jag väljer att se det som ett pretentiöst framförhållande till mannens yrke och faktumet att han har en uppsjö av dist- och effektpedaler framför sig. Med tanke på att gitarristen ser ut att befinna sig i trans under hela spelningen spär detta bara på bandets excentricitet.
Resten av medlemmarna är beväpnade till tänderna med musikaliska projektiler och övertända till den grad att jag tror att de kommer bränna av sin arsenal efter första bästa låt. Sångaren Linus Jägerskog startar ett eget litet tredje världskrig mot en annars så otaggad tisdagspublik.
Från de första ekande tonerna i det pampiga introt till de inledande riffen i den nästan tio minuter långa (We Watched) The Silver Rain till den avslutande benkrossen i I Hold Vertigo håller Burst mig fast i sina stålklor och pressar på till den grad att jag känner min ryggrad bryta av. Precis när jag tror att jag har bandet uträknat och deras drömska melodiska passager och smäktande gitarrlandskap förpassat mig till en sagovärld där min själ befinner sig i ett evigt lugn; precis då får min fiktiva verklighet sig en törn och istället föreställer jag mig själv djupt nere i en kloakbrunn där locket sakta läggs på.
Hela spelningen är framförd med kirurgisk precision och jag önskar att jag hade makt nog att slänga ut alla andra människor och få vara den enda åskådaren på Debaser. Nineteenhundred är så minutiöst framförd att de dräpande taktbytena från trumslagaren Patrik Hultin får mig att skrika inomborda av ren illvilja och vanvett. Låtarna talar till mig och mig enbart. Ikväll tillhör Where The Wave Broke ingen annan än undertecknad.
Det enda felet ikväll är att spelningen är på tok för kort och att scenen inte gör bandet rättvisa. Burst är menat för de stora arenorna och det är ett band som måste bevittnas live. Se hit världens regeringar. Har Sveriges gett In Flames pris för bästa musikexport samtidigt som våra norska grannar sponsrar Opeths turné kan väl åtminstone någon terroriststat stödja Burst?
Hur många epitet kan man sätta på ett band? Progressiv post-hardcore? Sludgig post-thrash? Vad spelar det för roll egentligen? Det enda som är av någon betydelse är att Bursts experimentella musicerande är lika viktigt för det svenska näringslivet som oljan i Irak är för USA.
The Oceans uppvärmning ger mig inget mer än ett tinnitussus i öronen. Ljudnivån är på tok för hög. Jag var orolig att detta i samspel med Debaser Slussens sunkiga lokal skulle förstöra det svenska kollektivets framförande. Men jag blir dräpt av min egen arrogans.
För även om detta är killarnas tjugosjunde spelning märks det inte av. Det komiska i hela situationen däremot är att Robert Reinholdz sitter barfota i en fåtölj och spelar. Jag väljer att se det som ett pretentiöst framförhållande till mannens yrke och faktumet att han har en uppsjö av dist- och effektpedaler framför sig. Med tanke på att gitarristen ser ut att befinna sig i trans under hela spelningen spär detta bara på bandets excentricitet.
Resten av medlemmarna är beväpnade till tänderna med musikaliska projektiler och övertända till den grad att jag tror att de kommer bränna av sin arsenal efter första bästa låt. Sångaren Linus Jägerskog startar ett eget litet tredje världskrig mot en annars så otaggad tisdagspublik.
Från de första ekande tonerna i det pampiga introt till de inledande riffen i den nästan tio minuter långa (We Watched) The Silver Rain till den avslutande benkrossen i I Hold Vertigo håller Burst mig fast i sina stålklor och pressar på till den grad att jag känner min ryggrad bryta av. Precis när jag tror att jag har bandet uträknat och deras drömska melodiska passager och smäktande gitarrlandskap förpassat mig till en sagovärld där min själ befinner sig i ett evigt lugn; precis då får min fiktiva verklighet sig en törn och istället föreställer jag mig själv djupt nere i en kloakbrunn där locket sakta läggs på.
Hela spelningen är framförd med kirurgisk precision och jag önskar att jag hade makt nog att slänga ut alla andra människor och få vara den enda åskådaren på Debaser. Nineteenhundred är så minutiöst framförd att de dräpande taktbytena från trumslagaren Patrik Hultin får mig att skrika inomborda av ren illvilja och vanvett. Låtarna talar till mig och mig enbart. Ikväll tillhör Where The Wave Broke ingen annan än undertecknad.
Det enda felet ikväll är att spelningen är på tok för kort och att scenen inte gör bandet rättvisa. Burst är menat för de stora arenorna och det är ett band som måste bevittnas live. Se hit världens regeringar. Har Sveriges gett In Flames pris för bästa musikexport samtidigt som våra norska grannar sponsrar Opeths turné kan väl åtminstone någon terroriststat stödja Burst?
torsdag, september 17, 2009
Intervju med Shawn ”Clown” Crahan, SLIPKNOT, 12 november 2008
(tidigare publicerad för Rockharder Reviews)
Det är med skräckslagen förtjusning jag står utanför det pressrum på Hovet där jag får min halvtimme med hjärnan bakom det Iowabaserade niomannakollektivet. Det lilla klaustrofobiska logiet är egentligen sjukrum nr 1556 som temporärt blivit omgjort till pressrum…
Efter en del tidsförskjutningar får jag äntligen min audiens med Shawn Crahan. Den 38-årige, kortvuxne amerikanen sitter i sin fåtölj och ger mig en psykotisk blick. Jag inser att jag har tagit på mig en utmaning och i det här skedet har jag ingen aning om vart vår diskussion kommer leda. 40 minuter senare är situationen annorlunda.
– Vad är det för fel på världen, Shawn?
Amerikanen ändrar varken ansiktsuttryck eller tonläge.
– Vad är det som inte är fel med världen? Jag tror att människor har totalt glömt bort att vara mänskliga. Kanske behöver alla skära upp sina handleder och smaka på sitt eget blod. Någonstans under tidens gång har människan utvecklat åsikter som inte är bra. Vi har blivit för smarta för vårt eget bästa och vi är inte särskilt intelligenta. Kanske bör vi titta ut genom fönstret och inse hur dumma vi är.
Shawn knackar på klinkerplattorna i det lilla rummet, ögonen far runt som om de letade efter någon slutgiltig sanning.
– Inget av detta är särskilt smart. Vi måste gå tillbaka till grunden och sluta bry oss om vad personen närmast oss tycker. SLIPKNOT är i mångt och mycket botemedlet. Många säger att vår senaste skiva har gjort oss till nummer ett i världen och jag avskyr det påståendet. När jag startade det här bandet var vi nummer ett. Vi har varit nummer ett från första stund, varje dag. Vi är fortfarande nummer ett idag. Att omvärlden har valt att omvärdera sin syn på oss betyder inte ett skit för mig.
– Jag är oerhört lycklig och tacksam för att jag ligger i paritet med mina egna mål och drömmar. Och efter tio år av uppoffringar; allt ifrån att missa födelsedagar och högtider till föräldrar som gått bort och att vara för långt hemifrån för att kunna hjälpa sitt eget barn börjar det löna sig. Ibland undrar jag om inte omvärlden har gjort oss till nummer ett, bara för att kunna göra oss till nummer två när det passar. Men det spelar ingen roll, vi har varit nummer ett sedan vi sparkade in dörren och gjorde alla medvetna om vilka vi är.
Livsstilen SLIPKNOT
Är då SLIPKNOT mer än bara maskerna, liveshowerna och musiken?
– Det har alltid varit mer än bara detta. Det är en våldsam och smärtsam livsstil. Jag har försökt att förklara detta för människor förut. SLIPKNOT existerar enbart på grund av ens smärta. Jag har alltid skurit mig öppen och visat mitt lidande för andra. Människorna runtom mig är egentligen bara en spegel av frid för någon som vill bli hörd, som jag. Jag har gjort mig själv till någon som måste bli hörd men aldrig någon som behöver bli sedd. Jag är inte någon som måste bli dömd på grund av mitt yttre. Det betyder inget för mig och har aldrig gjort det heller.
– Vad händer när du sätter på dig masken?
– Den tillåter mig att leva. Under 23 timmar är det ett helvete och detta är den enda timmen jag har. När ’Clown’ kommer börjar jag leva. Jag har ett femtonårigt äktenskap och fyra barn. Jag har gett upp nästan alla möjligheter att få träffa dem, att få stå vid sidan av planen när min son spelar baseball, jag missar alla deras fritidssysselsättningar, kan inte vara med på skolans föräldraträffar och får inte delta i deras uppväxt. Allt för att jag ska kunna leva.
Shawns tonläge är inte lika hårt nu och han ser märkbart plågad ut när han berättar om allt han går miste om i sitt familjeliv.
– Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad allt detta handlar om. Alla dessa ungdomar som kommer till våra spelningar, kommer för att se något annorlunda och det är vad detta handlar om. Intervjuer, recensioner och allt annat är oväsentligt. Jag är långt hemifrån och jag är här enbart för en sak, inte för att prata med dig, utan för att gå på den där scenen och frigöra mig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon annan förutom mig själv. Och jag vet att när jag går på scenen och bevisar detta för mig själv, hur svårt det än är, är det detta som krävs av mig. SLIPKNOT är de vi är på grund av att vi varje gång, varje skiva, varje turné, visar att vi står fast vid oss själva och vår vision.
Konst och clowner
– Är visionen värd all denna uppoffring? Är du nöjd över situationen trots du missar dina barns uppväxt och att du inte finns till hands?
SLIPKNOTs plågade geni och tillika trummis, suckar uppgivet och försöker förklara sig.
– Det kanske ses som att jag bara klagar. Jag har fortfarande inte alla pusselbitarna och jag vet fortfarande inte vad jag gör här.
– Har du funnit några av de pusselbitar du pratar om?
– Ja, verkligen. Jag är ju fortfarande här. De är viktiga att hitta för gör jag inte det är allt slut. Jag har lärt mig att jag kanske inte har något val eller kontroll över mitt liv. Och kontroll är något satanistiskt. Kontroll förvirrar alla. Kvinnor blir påtryckta denna kontroll av sitt utseende, sin vikt och hur de blir uppfattade av andra.
– Vi måste släppa på denna kontroll och inse att det kommer ta tid för oss att förstå saker.
– Man får en Hall Of Fame-belöning för 25 år i tjänst medan vi bara gjort detta i tio år. Har jag någonsin trott att jag skulle vara här idag? I helvete heller! Jag trodde vi skulle komma ut, sparka skiten ur världen, göra det bästa av vad vi hade och hålla oss till vår vision och sen bara försvinna.
– Kommer ni fortfarande vara här om ytterligare tio år?
– Jag vet inte. Det är varken tryggt eller hälsosamt att vilja det. Du ska inte önska det eller hoppas utan bara låta omständigheterna råda. Jag håller mina ögon öppna, jag vill inte dö i en bilkrasch utan är uppmärksam på livet. Jag vill leva slumpmässigt. Jag vill ha i åtanke de saker andra inte tänker på. Detta kommer att få mig att leva längre istället för att låta omvärlden programmera mig och få mig till någon som den själv vill.
– Om du nu släpper på all kontroll, var kan du se SLIPKNOT i framtiden?
– Jag kan inte tala för alla i bandet men jag är alltid ute efter att dyka ner i djupet, att blanda det medvetna med det omedvetna. Och att blöda färg! Jag vill bara att det ska vara konst. Jag är egentligen ingen hårdrockare och har aldrig varit det. Jag är konstnär och när jag skapade bandet och musiken tog form hjälpte det mig att få ur mig all smärta.
Shawns bitterhet är som bortblåst och hans tonläge har höjts ett snäpp när han ger följande oklara beskrivning om bandets framtid:
– Jag vill att alla i bandet ska röra sig i en riktning mot sig själva. Jag vill att de ska hitta sig själva inom denna enhet och säga ’ok, jag kanske inte förstår fullt ut vad vi gör men jag går med på det eftersom det är vad vi i bandet gör’. Alla för en men samtidigt vill jag att alla ska vara trygga med sig själva under resans gång och veta var de står.
– Jag vill inte skriva en till jävla The Heretic Anthem. Det skulle tråka ut mig totalt! Jag vill kontinuerligt skapa målningar som kan hängas på väggarna som du, i ditt vardagliga liv och i ditt känslomässiga tillstånd, kan vända dig till och få utlopp för. Om du känner för att titta på ”Iowa” gör du det eller så vänder dig till ”Vol. 3, The Subliminal Verses” och dyker ner i den. Fungerar inte det, kanske du vänder dig till ”All Hope Is Gone” och denna målning hjälper dig att ventilera dina känslor.
Clownen är uppeldad och gestikulerar vilt när jag avbryter honom.
– Jag förstår precis vad du försöker förmedla. Jag har alltid haft en känsla, trots att era skivor skiljer sig från varandra, att själva essensen av SLIPKNOT alltid funnits där.
– Precis! Det kommer alltid finnas en rot som är SLIPKNOT. Du kommer alltid höra det på långt håll och tänka ’det där är fan SLIPKNOT!’. Det där kommer aldrig att försvinna och ärligt talat vet vi inte hur vi inte skulle kunna vara det.
– Att återskapa något av det vi redan gjort skulle vara en katastrof. Jag vill att vi hela tiden ska öppna upp oss för omvärlden och ta risker.
Aggressiv musik, instabila psyken
Det är inte lätt att hänga med i konstnärens formuleringar och jag måste kontinuerligt avbryta honom för att komma vidare i mina frågor och inte hamna i alltför pretentiösa utsvävningar. Inte alltför sällan blir svaren dubbeltydiga.
– Jag har alltid haft känslan av att SLIPKNOT måste må psykiskt dåligt för att kunna skapa aggressiv musik. På era två senaste släpp går det att skönja en viss positiv inställning och musiken har blivit mer melodisk och lättsam. Med tanke på att ni vuxit som individer, känner ni att ni hamnat i en lättsammare position i livet?
Clownen harklar sig, försöker ta ton och svara men tappar bort sig innan orden formas i hans mun. Han suckar djupt som om detta vore den svåraste frågan han fått.
– Nja, jag tycker inte det.
– Är du lyckligare nu?
Shawns suckande blir ännu mer påtagligt. Han vrider och vänder på sig i stolen och det är tydligt att han inte vet vad han ska svara.
– Jag är nog mer nöjd med mig själv nu. Jag har förändrats mycket men jag åldras besvärad av att vara tolerant mot andra människor. Jag har själv insett att jag inte bryr mig nämnvärt och inte har något tålamod att se människor mogna. Smärtan växer sig stark i olika områden och jag tror aldrig att vi någonsin kommer vara lyckliga. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut och komma överens. Jag bryr mig inte, jag är stark i mig själv och jag kan gå ut och starta ett nytt jävla SLIPKNOT. Jag kan vara Clown någon annanstans!
Den excentriske 38-åringen säger emot sig själv igen. På frågan om vad som skulle hända om någon av de åtta övriga medlemmarna hoppar av, svarar han:
– Det är svårt att säga. Kanske fortsätta, vad vet jag? Visst, pengar gör konstiga saker med en men det är ett faktum att om Clown hoppar av så…
Shawn gör grimaser och härmar en gråtande människa.
– Människor på utsidan kommer börja snacka och tro en massa grejer ’wow, SLIPKNOT har en ny grej på gång’ eller ’SLIPKNOT kommer ersätta Clown med någon bättre’. Det är bara en dockteater. Ta VAN HALEN till exempel, för mig under min uppväxt var detta band David Lee Roth och när Sammy Hagar tog över hade bandet stake att kalla sig för VAN HALEN eftersom det var lättare för dem att fortsätta i samma spår. De som tycker att det är samma band kan dra åt helvete! De som växte upp med David Lee Roth kommer tycka att han är bandet men sen finns det en procent som kommer tycka att Sammy Hagar är VAN HALEN. Det är ingen idé att prata om sådant eftersom vi just nu är tillsammans och det är det enda viktiga. Vi har varit tillsammans i tio år i och hållit ut i detta experiment i mänsklig tolerans. Vi får se hur långt vi kan ta det och ändras det, ja då ändras det. Det finns medlemmar i bandet som skulle göra en skillnad ifall de hoppade av och då skulle det ändra kemin.
– Hur klarar ni av att vara så toleranta mot varandra med tanke på att ni är nio olika individer?
– Vi är inte toleranta mot varandra. Vissa dagar går det bara inte att stå ut. Det här bandet är precis det folk tror att det är och inte. På scen är det så uppriktigt som det kan bli. Vid sidan av är det en jävla cirkus. Det är vår business, våra liv, våra storys och det är jättesvårt. Sanningen är emellertid att vi är nio helt olika killar och ingen av oss skulle umgås med varandra utanför denna jävla turné. Det är därför det tar sådan tid mellan varje skiva; ’Jag vill inte att du ska ringa mig. Jag vill inte se dig utanför min dörr, jag vill inte ta en öl med dig’. Jag bryr mig inte om dig på det sättet’. Det kanske låter hårt men det är lite av vår magi och en anledning till att vi inte dödar varandra.
Med nio olika viljor kan man fråga sig hur SLIPKNOT lyckas behålla den kreativa processen och om alla i bandet får sin röst hörd.
– Jag är pappan, oavsett om de gillar det eller inte men alla har varsin roll och under de tio åren har dessa roller förändrats. För mig personligen har jag varit upptagen med att vara fadersfiguren, affärsmannen och bandets artist. Detta gjorde att jag inte var lika involverad i musiken i början men jag såg jag till att saker blev gjorda. Nu? Åt helvete med det. Jag kommer inte sitta i ett rum med ett rövhål till producent och bli tillsagd att göra saker bara för att. Jag är själv producent, ingenjör, trummis, artist och musiker. Det viktigaste att påpeka är att jag först och främst är artist. Jag har en massa saker som kretsar i mina tankar, en massa parallella teman som - utan att jag vill förolämpa någon - går så pass över alla andras förstånd. Det är vad jag gör och det är min talang. Precis som Corey (Taylor, sång) kan skriva texter som får skaror av ungdomar att gråta till dem eller rista sig i armarna.
Jag instämmer i beskrivningen att sångaren och ansiktet utåt kan sina texter. Ta till exempel balladen Snuff, otypiskt ett band som SLIPKNOT, men kanske inte sångarens sidoprojekt STONE SOUR.
– Det var faktiskt en lätt låt. Jag hade sju låtar som jag ville ha med men inte en enda av dessa hamnade på skivan eftersom människor är rädda för min musik. Corey hade sex låtar och vi spelade dessa för varandra. Snuff var den sista han spelade för mig och jag stirrade honom uttryckslöst i ansiktet och frågade om inte detta var en STONE SOUR-låt. Han svarade ’nej, jag skrev den faktiskt med SLIPKNOT i åtanke’.
– Egentligen, vad spelar det för roll om det är SLIPKNOT eller STONE SOUR? Det är ren konst. Jag gick verkligen in på djupet på låten, jag tror vi alla gjorde det. I början var alla rädda för vad omvärlden skulle säga om hur den lät men sedan insåg vi att det faktiskt är vi som är lärarna, inte omvänt.
– Samtidigt har många fans sagt att de tycker det låter för mycket STONE SOUR över ”All Hope Is Gone”. Hur relaterar du till detta?
– Vad ska jag göra? Både sångaren och gitarristen i STONE SOUR är sångare och gitarrist i det här bandet.
Clownen liknar sin sångare vid en modern Jim Morrison.
– Corey gör saker i STONE SOUR som han inte kan göra här. Jag tycker det är vackert att han kan göra saker i SLIPKNOT nu som han inte kunde göra tidigare, varför han behövde STONE SOUR. Det är förändring, det är kärlek och det är att söka ny mark!
– Ni har ju även en annan otypisk låt, Til’ We Die som du spelar trummor på. Är det den enda låten där du medverkar fullt ut?
– Nej, vi skrev ett till album som mer eller mindre blev lagt på hyllan. Men med alla bonusspår och specialversioner blev jag tvingad att ta med vissa av de här låtarna. Jag gick med på det motvilligt. Skivbolag du vet, jävla fittor.
– Hur kommer det sig att ni bara spelar de två senaste singlarna på denna turné? Vill ni inte marknadsföra den nya skivan ännu mer?
– Vi har väntat så pass länge på att ha en backkatalog att stödja oss på. Jag vet inte vad som hände men med ”All Hope Is Gone” exploderade kärleken för allt det gamla. Alla bara brast ut i ett ’helvete!’ och var glada över allt gammal material vi skrivit. Det var en riktigt uppfriskande känsla och även om ingen av oss förstår något av detta har vi med största sannolikhet roligare nu än någonsin tidigare. Det är skönt att ha möjligheten att välja fritt från alla våra album och det är inte alls viktigt för oss att trycka ner den nya skivan i halsen på folk. Skit i skivbolagen, skit i MTV, skit i allt! Titta på oss, vi kan göra precis vad vi vill!
– Vi kommer inte att spela Wait & Bleed och det gör mig glad. Jag tror att ett litet avvisande från vår sida kommer göra dig hungrig. Jag kan inte komma ihåg ett tillfälle då jag haft så här roligt på scen med de här killarna som nu. Första skivan var en krigsförklaring mot världen, den andra ett krig mot oss själva, tredje albumet en rehabilitering och nu är ”All Hope Is Gone” ett ’fuck you, vi kan göra vad vi vill!’.
– Men jag vill inte tänka på det. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lycklig kommer jag bli.
Text: Tomasz Swiesciak
Det är med skräckslagen förtjusning jag står utanför det pressrum på Hovet där jag får min halvtimme med hjärnan bakom det Iowabaserade niomannakollektivet. Det lilla klaustrofobiska logiet är egentligen sjukrum nr 1556 som temporärt blivit omgjort till pressrum…
Efter en del tidsförskjutningar får jag äntligen min audiens med Shawn Crahan. Den 38-årige, kortvuxne amerikanen sitter i sin fåtölj och ger mig en psykotisk blick. Jag inser att jag har tagit på mig en utmaning och i det här skedet har jag ingen aning om vart vår diskussion kommer leda. 40 minuter senare är situationen annorlunda.
– Vad är det för fel på världen, Shawn?
Amerikanen ändrar varken ansiktsuttryck eller tonläge.
– Vad är det som inte är fel med världen? Jag tror att människor har totalt glömt bort att vara mänskliga. Kanske behöver alla skära upp sina handleder och smaka på sitt eget blod. Någonstans under tidens gång har människan utvecklat åsikter som inte är bra. Vi har blivit för smarta för vårt eget bästa och vi är inte särskilt intelligenta. Kanske bör vi titta ut genom fönstret och inse hur dumma vi är.
Shawn knackar på klinkerplattorna i det lilla rummet, ögonen far runt som om de letade efter någon slutgiltig sanning.
– Inget av detta är särskilt smart. Vi måste gå tillbaka till grunden och sluta bry oss om vad personen närmast oss tycker. SLIPKNOT är i mångt och mycket botemedlet. Många säger att vår senaste skiva har gjort oss till nummer ett i världen och jag avskyr det påståendet. När jag startade det här bandet var vi nummer ett. Vi har varit nummer ett från första stund, varje dag. Vi är fortfarande nummer ett idag. Att omvärlden har valt att omvärdera sin syn på oss betyder inte ett skit för mig.
– Jag är oerhört lycklig och tacksam för att jag ligger i paritet med mina egna mål och drömmar. Och efter tio år av uppoffringar; allt ifrån att missa födelsedagar och högtider till föräldrar som gått bort och att vara för långt hemifrån för att kunna hjälpa sitt eget barn börjar det löna sig. Ibland undrar jag om inte omvärlden har gjort oss till nummer ett, bara för att kunna göra oss till nummer två när det passar. Men det spelar ingen roll, vi har varit nummer ett sedan vi sparkade in dörren och gjorde alla medvetna om vilka vi är.
Livsstilen SLIPKNOT
Är då SLIPKNOT mer än bara maskerna, liveshowerna och musiken?
– Det har alltid varit mer än bara detta. Det är en våldsam och smärtsam livsstil. Jag har försökt att förklara detta för människor förut. SLIPKNOT existerar enbart på grund av ens smärta. Jag har alltid skurit mig öppen och visat mitt lidande för andra. Människorna runtom mig är egentligen bara en spegel av frid för någon som vill bli hörd, som jag. Jag har gjort mig själv till någon som måste bli hörd men aldrig någon som behöver bli sedd. Jag är inte någon som måste bli dömd på grund av mitt yttre. Det betyder inget för mig och har aldrig gjort det heller.
– Vad händer när du sätter på dig masken?
– Den tillåter mig att leva. Under 23 timmar är det ett helvete och detta är den enda timmen jag har. När ’Clown’ kommer börjar jag leva. Jag har ett femtonårigt äktenskap och fyra barn. Jag har gett upp nästan alla möjligheter att få träffa dem, att få stå vid sidan av planen när min son spelar baseball, jag missar alla deras fritidssysselsättningar, kan inte vara med på skolans föräldraträffar och får inte delta i deras uppväxt. Allt för att jag ska kunna leva.
Shawns tonläge är inte lika hårt nu och han ser märkbart plågad ut när han berättar om allt han går miste om i sitt familjeliv.
– Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad allt detta handlar om. Alla dessa ungdomar som kommer till våra spelningar, kommer för att se något annorlunda och det är vad detta handlar om. Intervjuer, recensioner och allt annat är oväsentligt. Jag är långt hemifrån och jag är här enbart för en sak, inte för att prata med dig, utan för att gå på den där scenen och frigöra mig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon annan förutom mig själv. Och jag vet att när jag går på scenen och bevisar detta för mig själv, hur svårt det än är, är det detta som krävs av mig. SLIPKNOT är de vi är på grund av att vi varje gång, varje skiva, varje turné, visar att vi står fast vid oss själva och vår vision.
Konst och clowner
– Är visionen värd all denna uppoffring? Är du nöjd över situationen trots du missar dina barns uppväxt och att du inte finns till hands?
SLIPKNOTs plågade geni och tillika trummis, suckar uppgivet och försöker förklara sig.
– Det kanske ses som att jag bara klagar. Jag har fortfarande inte alla pusselbitarna och jag vet fortfarande inte vad jag gör här.
– Har du funnit några av de pusselbitar du pratar om?
– Ja, verkligen. Jag är ju fortfarande här. De är viktiga att hitta för gör jag inte det är allt slut. Jag har lärt mig att jag kanske inte har något val eller kontroll över mitt liv. Och kontroll är något satanistiskt. Kontroll förvirrar alla. Kvinnor blir påtryckta denna kontroll av sitt utseende, sin vikt och hur de blir uppfattade av andra.
– Vi måste släppa på denna kontroll och inse att det kommer ta tid för oss att förstå saker.
– Man får en Hall Of Fame-belöning för 25 år i tjänst medan vi bara gjort detta i tio år. Har jag någonsin trott att jag skulle vara här idag? I helvete heller! Jag trodde vi skulle komma ut, sparka skiten ur världen, göra det bästa av vad vi hade och hålla oss till vår vision och sen bara försvinna.
– Kommer ni fortfarande vara här om ytterligare tio år?
– Jag vet inte. Det är varken tryggt eller hälsosamt att vilja det. Du ska inte önska det eller hoppas utan bara låta omständigheterna råda. Jag håller mina ögon öppna, jag vill inte dö i en bilkrasch utan är uppmärksam på livet. Jag vill leva slumpmässigt. Jag vill ha i åtanke de saker andra inte tänker på. Detta kommer att få mig att leva längre istället för att låta omvärlden programmera mig och få mig till någon som den själv vill.
– Om du nu släpper på all kontroll, var kan du se SLIPKNOT i framtiden?
– Jag kan inte tala för alla i bandet men jag är alltid ute efter att dyka ner i djupet, att blanda det medvetna med det omedvetna. Och att blöda färg! Jag vill bara att det ska vara konst. Jag är egentligen ingen hårdrockare och har aldrig varit det. Jag är konstnär och när jag skapade bandet och musiken tog form hjälpte det mig att få ur mig all smärta.
Shawns bitterhet är som bortblåst och hans tonläge har höjts ett snäpp när han ger följande oklara beskrivning om bandets framtid:
– Jag vill att alla i bandet ska röra sig i en riktning mot sig själva. Jag vill att de ska hitta sig själva inom denna enhet och säga ’ok, jag kanske inte förstår fullt ut vad vi gör men jag går med på det eftersom det är vad vi i bandet gör’. Alla för en men samtidigt vill jag att alla ska vara trygga med sig själva under resans gång och veta var de står.
– Jag vill inte skriva en till jävla The Heretic Anthem. Det skulle tråka ut mig totalt! Jag vill kontinuerligt skapa målningar som kan hängas på väggarna som du, i ditt vardagliga liv och i ditt känslomässiga tillstånd, kan vända dig till och få utlopp för. Om du känner för att titta på ”Iowa” gör du det eller så vänder dig till ”Vol. 3, The Subliminal Verses” och dyker ner i den. Fungerar inte det, kanske du vänder dig till ”All Hope Is Gone” och denna målning hjälper dig att ventilera dina känslor.
Clownen är uppeldad och gestikulerar vilt när jag avbryter honom.
– Jag förstår precis vad du försöker förmedla. Jag har alltid haft en känsla, trots att era skivor skiljer sig från varandra, att själva essensen av SLIPKNOT alltid funnits där.
– Precis! Det kommer alltid finnas en rot som är SLIPKNOT. Du kommer alltid höra det på långt håll och tänka ’det där är fan SLIPKNOT!’. Det där kommer aldrig att försvinna och ärligt talat vet vi inte hur vi inte skulle kunna vara det.
– Att återskapa något av det vi redan gjort skulle vara en katastrof. Jag vill att vi hela tiden ska öppna upp oss för omvärlden och ta risker.
Aggressiv musik, instabila psyken
Det är inte lätt att hänga med i konstnärens formuleringar och jag måste kontinuerligt avbryta honom för att komma vidare i mina frågor och inte hamna i alltför pretentiösa utsvävningar. Inte alltför sällan blir svaren dubbeltydiga.
– Jag har alltid haft känslan av att SLIPKNOT måste må psykiskt dåligt för att kunna skapa aggressiv musik. På era två senaste släpp går det att skönja en viss positiv inställning och musiken har blivit mer melodisk och lättsam. Med tanke på att ni vuxit som individer, känner ni att ni hamnat i en lättsammare position i livet?
Clownen harklar sig, försöker ta ton och svara men tappar bort sig innan orden formas i hans mun. Han suckar djupt som om detta vore den svåraste frågan han fått.
– Nja, jag tycker inte det.
– Är du lyckligare nu?
Shawns suckande blir ännu mer påtagligt. Han vrider och vänder på sig i stolen och det är tydligt att han inte vet vad han ska svara.
– Jag är nog mer nöjd med mig själv nu. Jag har förändrats mycket men jag åldras besvärad av att vara tolerant mot andra människor. Jag har själv insett att jag inte bryr mig nämnvärt och inte har något tålamod att se människor mogna. Smärtan växer sig stark i olika områden och jag tror aldrig att vi någonsin kommer vara lyckliga. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut och komma överens. Jag bryr mig inte, jag är stark i mig själv och jag kan gå ut och starta ett nytt jävla SLIPKNOT. Jag kan vara Clown någon annanstans!
Den excentriske 38-åringen säger emot sig själv igen. På frågan om vad som skulle hända om någon av de åtta övriga medlemmarna hoppar av, svarar han:
– Det är svårt att säga. Kanske fortsätta, vad vet jag? Visst, pengar gör konstiga saker med en men det är ett faktum att om Clown hoppar av så…
Shawn gör grimaser och härmar en gråtande människa.
– Människor på utsidan kommer börja snacka och tro en massa grejer ’wow, SLIPKNOT har en ny grej på gång’ eller ’SLIPKNOT kommer ersätta Clown med någon bättre’. Det är bara en dockteater. Ta VAN HALEN till exempel, för mig under min uppväxt var detta band David Lee Roth och när Sammy Hagar tog över hade bandet stake att kalla sig för VAN HALEN eftersom det var lättare för dem att fortsätta i samma spår. De som tycker att det är samma band kan dra åt helvete! De som växte upp med David Lee Roth kommer tycka att han är bandet men sen finns det en procent som kommer tycka att Sammy Hagar är VAN HALEN. Det är ingen idé att prata om sådant eftersom vi just nu är tillsammans och det är det enda viktiga. Vi har varit tillsammans i tio år i och hållit ut i detta experiment i mänsklig tolerans. Vi får se hur långt vi kan ta det och ändras det, ja då ändras det. Det finns medlemmar i bandet som skulle göra en skillnad ifall de hoppade av och då skulle det ändra kemin.
– Hur klarar ni av att vara så toleranta mot varandra med tanke på att ni är nio olika individer?
– Vi är inte toleranta mot varandra. Vissa dagar går det bara inte att stå ut. Det här bandet är precis det folk tror att det är och inte. På scen är det så uppriktigt som det kan bli. Vid sidan av är det en jävla cirkus. Det är vår business, våra liv, våra storys och det är jättesvårt. Sanningen är emellertid att vi är nio helt olika killar och ingen av oss skulle umgås med varandra utanför denna jävla turné. Det är därför det tar sådan tid mellan varje skiva; ’Jag vill inte att du ska ringa mig. Jag vill inte se dig utanför min dörr, jag vill inte ta en öl med dig’. Jag bryr mig inte om dig på det sättet’. Det kanske låter hårt men det är lite av vår magi och en anledning till att vi inte dödar varandra.
Med nio olika viljor kan man fråga sig hur SLIPKNOT lyckas behålla den kreativa processen och om alla i bandet får sin röst hörd.
– Jag är pappan, oavsett om de gillar det eller inte men alla har varsin roll och under de tio åren har dessa roller förändrats. För mig personligen har jag varit upptagen med att vara fadersfiguren, affärsmannen och bandets artist. Detta gjorde att jag inte var lika involverad i musiken i början men jag såg jag till att saker blev gjorda. Nu? Åt helvete med det. Jag kommer inte sitta i ett rum med ett rövhål till producent och bli tillsagd att göra saker bara för att. Jag är själv producent, ingenjör, trummis, artist och musiker. Det viktigaste att påpeka är att jag först och främst är artist. Jag har en massa saker som kretsar i mina tankar, en massa parallella teman som - utan att jag vill förolämpa någon - går så pass över alla andras förstånd. Det är vad jag gör och det är min talang. Precis som Corey (Taylor, sång) kan skriva texter som får skaror av ungdomar att gråta till dem eller rista sig i armarna.
Jag instämmer i beskrivningen att sångaren och ansiktet utåt kan sina texter. Ta till exempel balladen Snuff, otypiskt ett band som SLIPKNOT, men kanske inte sångarens sidoprojekt STONE SOUR.
– Det var faktiskt en lätt låt. Jag hade sju låtar som jag ville ha med men inte en enda av dessa hamnade på skivan eftersom människor är rädda för min musik. Corey hade sex låtar och vi spelade dessa för varandra. Snuff var den sista han spelade för mig och jag stirrade honom uttryckslöst i ansiktet och frågade om inte detta var en STONE SOUR-låt. Han svarade ’nej, jag skrev den faktiskt med SLIPKNOT i åtanke’.
– Egentligen, vad spelar det för roll om det är SLIPKNOT eller STONE SOUR? Det är ren konst. Jag gick verkligen in på djupet på låten, jag tror vi alla gjorde det. I början var alla rädda för vad omvärlden skulle säga om hur den lät men sedan insåg vi att det faktiskt är vi som är lärarna, inte omvänt.
– Samtidigt har många fans sagt att de tycker det låter för mycket STONE SOUR över ”All Hope Is Gone”. Hur relaterar du till detta?
– Vad ska jag göra? Både sångaren och gitarristen i STONE SOUR är sångare och gitarrist i det här bandet.
Clownen liknar sin sångare vid en modern Jim Morrison.
– Corey gör saker i STONE SOUR som han inte kan göra här. Jag tycker det är vackert att han kan göra saker i SLIPKNOT nu som han inte kunde göra tidigare, varför han behövde STONE SOUR. Det är förändring, det är kärlek och det är att söka ny mark!
– Ni har ju även en annan otypisk låt, Til’ We Die som du spelar trummor på. Är det den enda låten där du medverkar fullt ut?
– Nej, vi skrev ett till album som mer eller mindre blev lagt på hyllan. Men med alla bonusspår och specialversioner blev jag tvingad att ta med vissa av de här låtarna. Jag gick med på det motvilligt. Skivbolag du vet, jävla fittor.
– Hur kommer det sig att ni bara spelar de två senaste singlarna på denna turné? Vill ni inte marknadsföra den nya skivan ännu mer?
– Vi har väntat så pass länge på att ha en backkatalog att stödja oss på. Jag vet inte vad som hände men med ”All Hope Is Gone” exploderade kärleken för allt det gamla. Alla bara brast ut i ett ’helvete!’ och var glada över allt gammal material vi skrivit. Det var en riktigt uppfriskande känsla och även om ingen av oss förstår något av detta har vi med största sannolikhet roligare nu än någonsin tidigare. Det är skönt att ha möjligheten att välja fritt från alla våra album och det är inte alls viktigt för oss att trycka ner den nya skivan i halsen på folk. Skit i skivbolagen, skit i MTV, skit i allt! Titta på oss, vi kan göra precis vad vi vill!
– Vi kommer inte att spela Wait & Bleed och det gör mig glad. Jag tror att ett litet avvisande från vår sida kommer göra dig hungrig. Jag kan inte komma ihåg ett tillfälle då jag haft så här roligt på scen med de här killarna som nu. Första skivan var en krigsförklaring mot världen, den andra ett krig mot oss själva, tredje albumet en rehabilitering och nu är ”All Hope Is Gone” ett ’fuck you, vi kan göra vad vi vill!’.
– Men jag vill inte tänka på det. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lycklig kommer jag bli.
Text: Tomasz Swiesciak
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
