skip to main |
skip to sidebar
Efter fjärde genomlyssningen hittar jag fortfarande inget på ”A Sense Of Purpose” som skakar om mig så innerligt som jag velat. Jag hoppas att det bara är en genomgångsfas och att jag snart blir själsligt omtumlad. För på spåren Alias och The Chosen Pessimist finns det ambitioner att lämna ett djupare avtryck hos lyssnaren.
Jag är rädd för att göteborgarna gör det lätt för sig denna gång och att det kan komma att handla om ett album som körs på tomgång. Istället för den snabba acceptansen och det relativt låga andrahandvärdet som jag erfor vid föregångaren ”Come Clarity”, räknar jag iskallt med att bli berörd långt senare.
Fullständig recension publiceras inom kort.Tomasz Swiesciak
2008-03-30
(tidigare publicerad för www.rockharder-life.blogspot.com)
Oupptäckt låg den där, skivbutiken med sina röda träfasad och en neonskylt som lös ”Open”. I samma ögonblick jag stigit in i den lilla boden och lyft min blick från den välkomnande tröskeln möttes jag av en skylt, välsignad med orden ”Metal/Rock”, längst in i ett hörn. Jag sprang fram som om det gällde mitt liv och möttes instinktivt av en känsla av eufori. Det var som menat för mig att hitta denna lilla juvel i Sydney, gömd bakom alla Gucciaffärer och Quicksilverbutiker.
Jag var nära på att sätta det ljumma Starbuckskaffet i halsen när min flackande blick svävade observatoriskt över de gula ”Nice Price”-lapparna. Jag fällde en tår när jag tog upp SLAYERs senaste släpp ”Christ Illusion” ur skivdisken. Jag omfamnade den samtidigt som min sifferdyslexiska hjärna omvandlade priset från australiensisk till svensk valuta. 90 kronor!
Jag vände mig om och där, i sin röda elegans stod hon - som en scen ur “Pretty Woman” - COHEED & CAMBRIAs ”Good Apollo, I'm Burning Star IV; Volume One: Fear Through The Eyes Of Madness”. Specialutgåvan med bonus-DVD och ett extra stort informativt texthäfte. En snabb uträkning senare kände jag mig vimmelkantig. Mina ben hade svårt att bära upp denna outtröttliga och metalhungrande kropp, 72 kronor…
Detta är Dirt Cheap CD's, mitt på Pitt Plaza i Sydney. Jag önskar bara att deras sortiment av metal var större än vad det lilla hörnet kunde erbjuda.
Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-17
Länk: http://www.dirtcheapcds.com.au/stores.php
(tidigare publicerad för www.rockharder-life.blogspot.com)
Mycket ska krävas för att bli utslängd från denna Irlandsinspirerade krog, även om du röjer till livebandet på entréplan, sover ruset av dig i de vita lädersofforna i loungen på nedervåningen eller bara grisar i matsalen på övre plan.
På dagtid skryter Scruffy Murphy’s med billiga menyer vid köp av en obligatorisk dricka till maten. För cirka $10 AUS får du en stor stark till en fish & chips meny eller kycklingschnitzel. Köket har öppet till 22. Räkna dock inte med någon finmat eller exceptionell service från de stressade servitriserna.
Under temakvällen ”Tight Arse Tuesdays” kan du avnjuta en 1,5 liters ölkanna för $7 AUS medan det lokala coverbandet dammar av gamla RAGE AGAINST THE MACHINE-hits blandat med trallvänlig gladpunk.
Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-22
Adress: Scruffy Murphy’s Goulburn Street 42 Sydney, NSW
Länk: http://www.scruffymurphys.com.au/
(tidigare publicerad på www.werock.se)
Brutalitet är ledordet! Tätt följt av melodiska eskapader! I kombination utgör dessa två egenskaper en förträfflig kombo. För är det verkligen något ARCH ENEMY kan så är det att cementera lyssnaren med sitt dödsmelodiska signum.
Min första bekantskap med den vrålande dödsdrottningen var kring ”Wages Of Sin”-eran. Visst skrämde hon mig ordentligt men jag fastnade aldrig för bandet. Likaså med de övriga släppen sedan dess. ARCH ENEMY har alltid varit ett band jag läst om och intresserat mig för men aldrig lagt ner någon tid på att utforska ytterligare. Det är kanske dags nu för jag gillar verkligen ”Rise Of The Tyrant”.
Introspåret Blood On Your Hands förvandlar mig till ett lyckligt litet småglin med sina vackra gitarrharmonier och jag skiner upp som en sol när solot går igång. Det är mycket melodi och framförallt snabbhet. Så här fortsätter det skivan igenom. Visst blir det förutsägbart då de flesta av låtarna på denna giv går i samma spår. Men det funkar så länge det är kvalitet på musiken. Det är ju inte direkt så att vi har att göra med amatörer här.
Mot slutet börjar jag dock tröttna lite då det blir för mycket uppvisning i snabbhet. Jag önskar nästan att bandet kunde sakta ner sitt köttiga dödståg. Visst, Intermezzo Liberte får min puls att sjunka lite och för tankarna istället till den italienska landsbygden men det är den enda andningspaus jag får på ”Rise Of The Tyrant”
Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: 7/10
Publicerad: 2007-09-01
(tidigare publicerad för Rockharder Reviews)
Precis som titeln antyder; så distanserat är mitt dysfunktionella förhållande till AS I LAY DYING. Inte ens denna fjärde fullängdare – med strax under ribban för 40 000 sålda ex och en vunnen kategori i klassen ”Artist Of The Year” – har fått mina öron att hörsamma. Hårda thrashbestyckade missiler som Separation och Departed skvallrar om min trångsynthet inför bandet. Dags för upprättelse!
You’re in for a ride, grabben! För det är bara inledningsvis som tempot är långsamma än din farfar. Sen bär det av som en raket mot oanade höjder (eller djup för den delen) där Jordan Mancinos baskaggar vill köra ifrån vilken Formel 1-bil som helst. I övrigt växlas både skrik, growl och skönsång byråkratiskt enligt standardmall A4, likt vilket amerikansk metalband som helst med suffixet ”–core” i den musikaliska beteckningen. Musikalisk vidsynthet, my ass!
Men skit i nyskapande och fackmannamässig kategorisering. Jag hittar något på ”An Ocean Between Us” som jag saknat tidigare hos liknande akter. Jag blir en trevligare människa av att digga plattan och det är ju om något värt mycket. Tid för mig att kolla upp bandets backkatalog så jag inte framställs som en rookie igen i framtiden.
Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-09-25
Bolag: Metalblade 2007-08-21
(tidigare publicerad på www.werock.se)
Många är det som betvivlat om SOILWORK kan hamna i samma musikaliska högform som tidigare då bandet drabbats av en rad medlemsavhopp. Svaret är ett rungande ”Ja!”. När Werock blev uppringda av den skönsjungande vokalisten Björn ”Speed” Strid snackades det en hel del om bandets kommande opus.
Med den stundande plattan ”Sworn To A Great Divide” tar bandet ytterligare ett steg framåt. Samtidigt består de klassiska elementen som definierade bandet som en given thrash-akt en gång i tiden.
– Man kan väl säga att det är lättare att jämföra den nya skivan med den förra, svarar helsingborgaren. Vi har tagit tillbaka de thrashiga influenserna och de tvåstämmiga gitarrerna vi hade i början av karriären.
– Man kan väl dra referenser till ”Natural Born Chaos” och känslan som omgav plattan. Vi hade en balans där som vi gillade och försökte hitta tillbaka till. Vi ville fånga den viben vad gäller det musikaliska uttrycket. Samtidigt ville vi ju inte göra ”Natural Born Chaos 2” utan vidareutveckla det konceptet och göra det mer kraftfullt.
– Vi har ju utvecklats som musiker en hel del under tiden och ”Sworn To A Great Divide” är en bra sammanfattning av karriären. Vi blandar det gamla med det nya och har fått en rätt skiftande platta.
Undertecknad slås av känslan att det nya opuset andas rätt mycket ”Greatest hits”.
– Ja, det är lite av en ”Best of-karaktär” utan att vara forcerad tycker jag. Men det här är ju inte vår sista platta i karriären även om det kan låta så.
Svuren till vadå?
SOILWORK har osaligt drabbats av en del medlemsavhopp den sista tiden. Förutom ett klippkort till trumpallen, bestämde sig huvudkompositören Peter Wichers för att avstå från det intensiva livet som rockstjärna och istället fullfölja en gammal dröm som producent. Björn försäkrar oss om att det inte hade med interna motstridigheter att göra.
– De var jävligt trötta på att turnera. Det krävs sin person och vi har olika behov. Vi startade bandet i ´96 och man har ju växt upp tillsammans och folk förändras. Vi gjorde ändå 250 gig på ”Stabbing The Drama”. Det tog knäcken på dem.
Det är nog fler än undertecknad som förmodade att den kommande plattans titel kunde tillges situationen.
– Jo, jag kan förstå att folk ser det som så. Visst, man kan dra paralleller till det. Men det kanske var menat så? Att vi skulle få en ny utmaning och ladda batterierna. Inspirationen kom efter ett tag och vi vände situationen till något positivt. Vi har fått en nytändning och nu är vi ett helt band med fasta medlemmar.
– Samtidigt kan man referera till hur SOILWORK alltid varit ett modigt band. Vi har separerat oss från liknande band i samma genre. Vi vågar ta det extra steget och ta ut svängarna. Gå ifrån normen.
– Nu säger jag inte att det bara är SOILWORK som gör unik musik men titeln kan även anspela på alla influenser vi haft genom åren. Som ett stort hav av inspiration.
2005 kom skinnpiskaren Dirk Verbeuren (ex-SCARVE) in som sessionsmedlem men har nu fått en fast plats bland helsingborgarna.
– Dirk har varit fast i två år och det känns fantastiskt. Även om vi har haft många byten på trumpallen har vi haft tur med trummisar. Vi har haft tre bra killar som lätt ligger bland topp 10-20 över världens bästa metaltrummisar enligt mig. Alla har varit otroligt kreativa och Dirk har växt in i bandet. Han spelar grymt på den nya plattan och har kommit in i hela SOILWORK-grejen.
Samtidigt har bandet även fått hjälp av gitarristen Daniel Antonsson (DIMENSION ZERO).
– Daniel har kommit in i bandet och smält in bra. Han kanske inte är anpassad till att skriva SOILWORKs musik men han har varit med och skrivit på den nya plattan. Han satte sin prägel på grejerna och bidrog med någonting nytt. Vi vill ha något som överraskar oss själva och lyssnaren. Varje inspelning är en utmaning.
Hur kom det sig att ni tog med just honom?
– Vi kände honom sedan tidigare. Vi har festat ihop och snackat lite. Vi frågade om han ville testa att spela för SOILWORK. Samtidigt testade vi andra gitarrister som vi turnerat med. Alla är goa gubbar och det var ett svårt val med Daniel hade ”Det”. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det var men det blev en nykick.
– Daniel är jävligt lätt att arbeta med och vi delar samma vision. Han förde oss om möjligt ännu närmare varandra.
Galet
Onekligen låter det som om SOILWORK fått en rejäl energikick. Förutom nytändningen såg ”Sworn To A Great Divide” även ett nytt samarbete med galningen Devin Townsend. Hur kändes det att återuppta kontakten med den kanadensiske token och tillika producenten?
– Det var fantastiskt kul. Jag har velat jobba med honom ända sedan ”Natural Born Chaos” med det fanns ingen tid. Han var inte tillgänglig och turnerade en massa. Nu var han ledig och var tänd på att spela in sången med mig.
– Det kändes rätt så jag flög till Vancouver och låste in mig i hans källare i två veckor. Jag har lärt känna honom bättre sedan sist. Det var en väldigt avslappnad känsla i studion. Som två polare som umgicks med varandra.
– Klart det var seriöst jobb för den delen också men pressen fanns inte där. Devin tryckte på rätt punkter och fick mig att sjunga från hjärtat. Du kommer höra det på den nya plattan. Det är mer känsla och tryck än någonsin tidigare.
Sucker för utmaningar
Den invigde vet att Björn är aktiv i flertalet sidoprojekt. Bland annat har han gästat italienska metalbandet DISARMONIA MUNDI. Lägg därtill sidoprojekt med Thomas Stauch (BLIND GUARDIAN, förf. anm.) i COLDSEED och det egna bandet TERROR 2000. Hur hinner killen egentligen med allt?
– DISARMONIA MUNDI och COLDSEED tillhör historien. Jag har valt att skippa det även om vi spelade in bra grejer. Jag är fortfarande polare med banden men kände att jag kommer bränna ut mig fullständigt innan jag är 30.
– Jag är en sucker för utmaningar. Så fort något kommer min väg så går jag igång på det. Jag måste lära mig säga nej. Jag kommer fortsätta med TERROR 2000 när jag har tid. Det är bara ett spontanprojekt som inte kräver någon energi. Nu är det full fokus på SOILWORK.
Kvinnligt
Efter att ha hittat sin drömtjej var Björn tvungen att gräva lite djupare i lyriken på ”Stabbing The Drama”. Hur gick det till denna gång?
– Ja, på förra plattan dök jag lite djupare. Innan har jag alltid sett mig själv som en betraktare. Av mina intryck skriver jag ner mina tankar. Tyckte nu att det var dags att sammanfatta alla dessa år. Mycket har hänt snabbt och vi alla har gått in i vuxenvärlden nu.
– Hur jag växt upp som person och utvecklats är saker jag frågat mig. Hur reagerar jag på vissa saker och vilka åsikter har ändrats? Mycket av detta speglar lyriken. Man kan se detta som en mental dagbok.
Bland krokodiljägare och farliga djur
2004 turnerade SOILWORK i Australien. Ett land dit undertecknad själv flyttar i början av oktober. Passande nog bad jag vokalisten om tips och en redogörelse för den australiensiska metalscenen.
– Fan vad kul. Det blir en ny utmaning för dig. Ja, du är lite av en Soilmate kan man säga.
Björn och jag instämmer att vi båda är suckers för utmaningar och inte klarar av att sitta still och göra ingenting alltför länge.
– Det var ju ett tag sedan vi var i Australien men jag är säker på att scenen har växt nu. Man kan väl säga att det är en blandning av Europa, USA och Japan. Jävligt skön publik faktiskt och det var en dröm att få spela där.
– Du får hälsa på vår gamle trummis (Richard Evensand, förf. anm.) som bor i Melbourne.
– Det finns ett ställe som du måste se. Det är otroligt vackert. Kommer inte ihåg vad det heter men det är en massa klippor.
Det kan mycket möjligt vara Ayers Rock som den sofistikerade sångaren pratar om. Om detta skulle vara fallet har undertecknad sedan länge noterat resmålet.
– Allt finns där. Alla farliga djur, fortsätter Björn och bekräftar den gamla myten om spindlar.
– Skaka skorna innan du sätter på dig dem!
– Så denna skröna är alltså sann?
– Ja klart. Fast det beror ju vart du bor. Bor på första våningen kan det vara en bra idé att göra det.
Bara ett sätt att få reda på det med andra ord. Testa själv!
Spelning i Ockerboda
250 spelningar gjordes alltså som support till föregångaren och succéalbumet ”Stabbing The Drama”. Vad händer härnäst?
– Först har vi Eastpack Antidote Tour med DARK TRANQUILLITY, CALIBAN och SONIC SYNDICATE som täcker de flesta länderna i Europa. Sen sticker vi över till USA.
– Både DARK TRANQUILLITY och IN FLAMES har gjort Sverigespelningar där de täckt mindre och kanske ovanligare städer. Har ni något liknande i åtanke?
– Ja, vi funderar på en mindre Sverigeturné men det är i dagsläget oklart. Mycket möjligt att det blir av i början av nästa år.
Missa då inte när SOILWORK drar av sina thrashbestyckade projektiler i en stad nära dig!
Tomasz Swiesciak
2007-09-07
Det ligger i refrängen. Nu när jag äntligen fått lyssna på EP’n ”The Mirror’s Truth” kan jag inget annat än att kapitulera inför dessa fyra kioskvältare.
Snabbheten som The Mirror’s Truth bjuder på får mina tankar att vandra till gladpunkens bästa dagar. Denna korta musikaliska projektil sprudlar av uppriktig glädje och melodi. Ack så simpel utan att tappa kvalitet. Under Eraser tappar jag all verklighetsuppfattning och börjar tvivla på min egen existens. Så episka är gitarrerna på detta spår. Tilt kanske inte har EP’n starkaste refräng men väger istället upp detta med vassa riff.
Vad hände med Abnegation egentligen? I höstas fick vi höra en version som mycket väl kunde vara en taskig demoinspelning. Nu däremot, har den polerats till den grad att jag erkänner min trångsynthet och ber göteborgarna om ursäkt. Allt motstånd jag hade gentemot låten avväpnas i samma stund jag hör den underbara refrängen.
Tillsammans representerar dessa fyra spår en solid enhet och en perfekt teaser inför ”A Sense Of Purpose” som släpps i april.
Läs även denna djupa analys av ”The Mirror’s Truth”.
(tidigare publicerad på www.werock.se)
Det är DARK TRANQUILLITYS första visit i gurkstaden och givetvis ville inte Werock vara sämre utan begav sig istället till hamnområdet för ett snack med den rödhåriga och karismatiske frontmannen Mikael Stanne. Under ett långsamt alkoholrus diskuterade vi livsfilosofi, mänsklig dumhet och om LEGO verkligen är metal.
Foto: Kristoffer Kling
– LEGO är jävligt metal. Jag älskar LEGO, det är de bästa som finns, svarar Stanne med barnslig förtjusning och fortsätter:
– Vi ingick i en ohelig allians mellan svensk metal och dansk plast. Vi höll faktiskt på att spela in en video innan men den blev helt misslyckad. Vi fick ett mail från en kille som frågade om han fick göra en video åt oss. Visst, sade vi och några veckor senare fick vi denna inofficiella. Tycker den är fantastiskt. Ska stå så där ikväll, haha.
Den rödhårige göteborgaren har beskrivits som en obeskrivligt karismatisk och sympatisk frontman. Men på frågan om hur det känns att bära epitetet ”hårdrockens mest sympatiske frontman” svarar han försynt.
– Va, har jag ett sådant? Nja, jag vet inte. Det grundas väl mycket i vårt förhållningssätt till musiken och bandet. Tycker det är helt obefogat. Vår grej är att vi är helt obetydliga. Vi har inget att komma med förutom musiken. Vi gör musik för oss själva och allt annat som följer är bara en bonus. Det är ett privilegium att vistas utanför replokalen.
Det är med andra ord inga divalater och rockstjärneattityd som kretsar i bandet.
– Klart man gjort grejer som kan uppfattas som lite extravaganta. Ibland är man ju livrädd för omvärlden och eftersom vi reser så mycket försöker man upprätthålla en fasad. Vi har träffat många band och de flesta är ju trevliga. Egentligen är det bara meningslöst att försöka fejka något sådant.
Rutinerade slitvargar
Sedan starten 1989 – och då under namnet SEPTIC BROILER – har bandet av många uppfattats som ett enda långt och lyckligt äktenskap. Hur lyckas man upprätthålla glöden i en relation så pass länge?
– Vi har ju hållit på med detta mer än halva livet. Vi har växt upp tillsammans på samma gata och gått i lekis tillsammans. Vi älskar att skriva musik helt enkelt. Det är en stor grej i våra liv. Det finns ingen återvändo nu. Vi gillar att hänga med varandra i replokalen och testa nya grejer. Det är den bästa känslan i hela världen, att hitta nya saker att göra.
Har det då inom bandet aldrig funnits en känsla av att bara ge upp allt och istället sätta sig bakom kassan på Konsum?
– Klart det funnits men vi har målat in oss i ett hörn nu. För mig personligen finns det inget annat jag kan göra. Ingen vill ha ett vanligt jobb och ingen klarar av det heller. Tänker man till så har vi ju det faktiskt väldigt bra.
Jag är inte sen med att instämma. DARK TRANQUILLITY har det fenomenalt bra om man tittar till responsen på den senaste skivan. Många munnar har gått heta om att bandet låtit sig likt och upprepat sig själva på de tre senaste släppen. Vad är så annorlunda med ”Fiction”?
– Vi har den bästa plattan och vi visade alla att vi fortfarande kan. Det var det bästa för oss. Visst känns det skitbra att få höra all respons och kritik. Det är lite så man måste tänka också. Vi känner att vi måste överträffa oss varje gång. Varför ska man annars hålla på om man inte blir bättre och utvecklas?
Då de tidigare albumen spelades in i Studio Fredman valde bandet en annan inriktning på ”Fiction”. Bland annat spelades skivan in i Rogue Studio och IF Studios samtidigt som den renommerade dansken Tue Madsen fick sköta mixningen.
– Vi var mer öppna denna gång och släppte på våra egna regler för hur musiken ska låta, förklarar vokalisten. Vi sparade allt material istället för som tidigare, slänga 95 % av allt. Vi hade lite annorlunda idéer och tänkte istället att vi ska göra något av allt. Tidigare ville vi alltid ha färdiga låtar innan vi ens övervägde att göra något. Samtidigt var det jävligt utmanande och kul.
Vad är den stora skillnaden nu jämfört med de tidigare skivorna?
– Tidigare har vi bara låst in oss och kört järnet. Sedan kom Fredrik in och hjälpte till. Det som lät skit styrde han upp och fixade till. Vi fick inte bestämma lika mycket och det kändes obekvämt. Vi hoppades alltid att det skulle låta annorlunda än vad det egentligen gjorde.
Hur fungerade det då att spela in på ny plats?
– IF Studio har bra akustik och det tog cirka sju-åtta veckor för inspelningen. Jävligt smidigt. Mikael fortsätter sin förklaring:
– Fuck it, vi kan ju det här själva, tänkte vi. Martin har en del i en studio och det tar tio minuter att gå dit för mig. Vi kunde vara där hur länge vi ville och sket i vad det kostade utan betalade bara en symbolisk summa. Tue kom sedan dit och hängde där de första två dagarna. Han kollade bland annat trumuppsättningen, lite sångljud och gitarrgrejer innan han försvann. Sedan kom han tillbaka och hämtade hårddiskarna och mixade allt.
Tydligen lät Fiction som skräp innan dansken fick sätta tänderna i det hårda arbete som mixning innebär.
– Det var ren inspelning bara rakt in. Inga kompressorer eller effekter alls. En riktig low fi-inspelning. Gitarrerna och trummorna lät fruktansvärda. Men vi visste att låtarna var bra även om ljudet var dåligt.
Mikael fortsätter sin förklaring över hur ”Fiction” gick från skräp till bra:
– Jag var i Skottland då och kollade på TOOL. När jag kollade av mobilen hade jag 20 missade samtal och 10 sms från polare och flickvännen som alla försökte få tag i mig. Alla sade att det lät bortom häftigt och att det var det bästa någonsin. Jag var helt förstörd eftersom jag visste att jag inte skulle få höra materialet på tre dagar. När jag väl kom hem var det en härlig chock att få uppleva. Det var liksom, ”wow, vad hände här?”
Härliga kontraster
Martin står för det mesta av låtskrivandet inom bandet men samtidigt uppstår det ibland kontraster som kolliderar med varandra. Var detta anledningen till att ”Fiction” blev en så pass varierande historia?
– Det är just kontrasterna som gör vår musik. Ibland blir det svårt att kombinera alla idéer. Martin har ett enklare upplägg när han skriver medan Niklas går mer mot det dissonanta och experimentella. Ibland blir det svårt att kombinera dessa två egenskaper men vi ville att kontrasterna skulle möta varandra. Niklas blev frustrerad så han fick skriva en egen låt. Det var även länge sedan han skrev lyriken så det stod han också för.
Det är med andra ord Niklas Sundin som ska ha allt erkännande för det dystopiska och black metalklingande stycket Inside The Particle Storm. Oavsett tvisten om huruvida Sundin eller Henriksson är huvudkompositör, lägg därtill de diskussionerna på diverse hårdrocksforum om titeln Icipher.
Tittandes till lyriken i denna låt, står titeln för ”I See Fear”, frågar jag oblygt?
– Nja, man kan välja. Jag skriver i kod. Texten är egentligen rakt på sak så jag kände för att krångla till titeln något.
– Var det planerat att ta med en kvinnlig sångerska på låten The Mundane And The Magic eller föll det sig bara spontant?
– Jag kände direkt att detta var något för en tjej. När låten var färdig och vi hade just de här melodierna och refrängerna kollade vi runt med lite polare. Jag ville ha det här norska klingande i rösten så vi kollade med Nell (THEATRE OF TRAGEDY, förf. anm.). Vi skickade låten till henne och hon spelade in sin del i sitt sovrum. Det sköttes helt utan mänsklig kontakt.
I en scen där nästan varje band använder sig av kvinnlig eller ren sång kan man undra om DARK TRANQUILLITY inte följt strömmen. Samtidigt experimenterades det redan 1999 med ovan nämnda musikaliska attribut då ”Projector” släpptes.
– Det är inte längre nyskapande med ren sång och tjejer, förklarar frontmannen distinkt. Alla kör på det och det är bara tråkigt och känns som en gimmick. Vi har varit emot det hela tiden och inte sett någon mening med att göra det. Nu kändes det bara naturligt och låten vann på det.
Människan suger
Ett återkommande tema i herr Stannes lyrik är mänsklig idioti och svaghet. När jag frågar honom om hans syn på livet och religion får jag följande redovisning:
– Jag har en evig dröm att det ska komma utomjordingar som övervakat oss sedan den första människan gick på jorden med total fakta och bara säga ”det är så här det är”. Vi har iakttagit jorden och antecknat allt. ”Kolla här och fatta läget”.
Efter att vi båda skrattat till denna något knarkade redogörelse fortsätter Mikael.
– Jag har en positiv livssyn men lämna mig bara ifred. Det blir onekligen mycket skriverier om mänsklig idioti och hur svaga människor är. Det sämsta som människan kokat ihop är ju religion så klart att jag skriver om det. Vad är det som driver människorna att tro på något som inte finns? Den dagen jag blir allsmäktig ska det förbjudas, haha.
Undertecknad jobbar deltid som säljare så han skriver på att människan suger.
– Herrejävlar, utbrister Stanne. Ja, då är du ju beroende av människor som är dumma i huvudet. Du får räkna kallt med att de är svaga och lättinfluerade.
Jag nickar instämmande och småler åt faktumet att det är inte bara jag själv som ogillar säljaryrket.
Frukostprogram och DVD
Det snackades om att DARK TRANQUILLITY skulle medverka i frukostprogrammet Mycket Mer Än Müsli på MTV. Frontmannen förklarar:
– De ville att vi skulle framföra några låtar akustiskt eftersom de inte hade nog med resurser för ett helt band. Det kunde vi absolut inte göra. Vi funkar inte så helt enkelt.
– Vi frågade våra polare i UNIVERSAL POPLAB om de kunde tänkas ställa upp men de hade inte tid. Det var svårt att kombinera datumet och schemat med bandet. Jag älskar det bandet, de hade säkert kunna göra något bra. Får se hur det blir med den grejen. Förhoppningsvis går det igenom och att de kör någon synthversion av våra låtar.
– Det har ryktats om en ny DVD som är på gång. Vad har fansen att se fram emot?
– Jag vet faktiskt inte så mycket. Vi kommer släppa en ny version av vår senaste platta med en medföljande bonus DVD. Det hade vi planerat från början med vi fick aldrig ihop det. Vi har mycket material nu. Det kommer vara några klipp från Summer Breeze, Hultsfred och några intervjuer från andra festivaler. Vi kommer även lägga till någon låt som aldrig kom med på ursprungssläppet av ”Fiction”. Vi kanske tar med de japanska och australiensiska bonusspåren om vi får rättigheterna till dem. Allt är inte klart än med det kommer garanterat vara värt pengarna.
Mörkt lugn kl 12
Hur var det då att uppträda på Sweden Rock Festival kl 12 en strålande eftermiddag?
– Det var konstigt att spela så tidigt. Dagen innan var vi i Italien och man hade både adrenalinet och alkoholen i kroppen. Men publiken var fantastisk. En gång spelade vi klockan tre på natten under Hultsfredfestivalen och det var nästan värre. Svårt att hålla sig nykter så pass länge. Ozzfest går ju fetbort. Går ju inte att spela kl 9 på morgonen. Man måste ju hinna supa kvällen innan, haha.
Hur upplever man DARK TRANQUILLITYs musik bäst?
– Mörkt och otäckt, gärna stärkt av alkohol. Lagom stort ställe, helst intimt där vi kan komma publiken närmare och svettas tillsammans. Visst, festivaler är skoj de också men där står man tio meter ifrån åskådarna och får inte samma mänskliga kontakt.
Fast i ingenmansland
Under sina 18 år har bandet råkat ut för det mesta i turnéväg. Stanne förklarar att det händer sjuka grejer så gott som varje dag men det är inte alltid man minns dem. Däremot delar han gärna med sig av en klassisk story som inträffade för cirka tio år sedan.
– Vi åkte ner till Italien för första gången någon gång 96/97 och skulle spela i Rom. Tillsammans i turnébussen satt SIX FEET UNDER. Det är en gammal hjälte och han är lite timid och försiktig. Kanske inte så man uppfattar honom vanligtvis. Det var gränsen mellan Schweiz och Tyskland och där stod en gränspolisen och hade kontroller. Vi vaknade mitt i natten med order att lämna bussen för de skulle kolla igenom allt. Det hade 100 hundar och kollade allt från strumpor till kallingar. Alla var oroliga eftersom det fanns rock n’ rolltobak i bussen. Plötsligt blir Chris den mest sociala killen och skittrevlig mot alla gränspoliser. Han försökte verkligen charma skiten ur alla. Samtidigt som han pratade om barn står gitarristen bakom honom och smular ner haschblommor i en påse och försöker gömma knarket i all möjligt. De sa åt oss att vi inte fick åka in eftersom vi hade fel på bromsarna. Så det var bara att vända och åka tillbaka i flera timmar. Vi fick inte komma in i Tyskland heller och där började de kontrollera bussen igen. Det hela slutade med att vi var fast i ingenmansland i 48 timmar och missade två spelningar. Så vi satt kvar i bussen och kollade på den fantastiska surffilmen Point Break. Vi spolade tillbaka den eftersom det var på den gamla goda tiden med VHS och såg den nog minst sex gånger. Vi knarkar inte by the way, haha.
Nog är detta en turnéanekdot värd namnet. Avslutningsvis får jag svar på frågan vilken nationalitet som är galnast när det kommer till metal.
– Det är inte svenskar dessvärre, svarar sångaren snabbt. Sydamerikaner har ju ingen självkontroll alls. De kan storma scenen helt utan förbehåll och springa omkring och visa kuken. När DIMMU BORGIR spelar där har de tanks ute på vägarna.
– Hur tror du det fungerar med tanke på att människorna är så pass religiösa?
– Det blir ju en kontrast men folk måste ju få släppa loss.
Detta stämmer nog bra in på DARK TRANQUILLITY som är kontrasternas band. Det visar de inte minst med nya släppet ”Fiction” och kvällens spelning.
Foto: Kristoffer Kling
Tomasz Swiesciak
2007-09-07
(tidigare publicerad på www.werock.se)
– Hej Anette! Har du hårdrocksvärldens mest eftertraktade jobb?
– Haha, ja för egen del tycker jag nog att jag har det!
Det är nog ingen som undgått all den turbulens som infann sig i NIGHTWISH-lägret innan det riktiga avslöjandet kom. I media spekulerades det mycket i vem som skulle bli bandets nya sångerska. Samtidigt spreds flertalet falska rykten och osanningar.
– Det var faktiskt ganska jobbigt. Fast samtidigt fick man ju skratta lite åt hela spektaklet, förklarar den trevliga svenskan. Mitt namn var ute i den finska pressen två gånger men det var ingen som tog notis om det. Ingen trodde att jag skulle vara den nya sångerskan utan att det var sångerskan i TRISTANIA (Vibeke Stene, förf. anm.). Samtidigt kunde vi jobba ostört under tiden all media skrev om de andra som sökte positionen. Det svåraste var ju att hålla tyst om det inför alla vänner.
Även om det bara var en liten stängd skara som visste den egentliga sanningen, var bandet ändå tvunget att – tidigare än planerat – offentliggöra avslöjandet. Hur gick då själva förfarandet innan Anette Olzon fick den eftersökta positionen?
– Det var en lång process. Jag fick höra från en kille i mitt gamla band (ALYSON AVENUE) om att Tarja blev sparkad. Han tyckte att jag skulle skicka in ett bidrag så jag gjorde det. De hade vid det laget tydligen redan hittat någon så jag stressade på. Jag fick faktiskt svar från Toumas väldigt snabbt att han verkligen älskade min röst och fick gåshud när han hörde den, svarar sångerskan ogenerat.
– Varför valde du just Everdream som första bidrag?
– Alltså, jag hade inte hört bandet så mycket innan. Jag hade en skiva hemma med den låten på. Jag improviserar mycket så jag bara tog en. Vi spelade in den på två dagar och skickade in den.
Det låter onekligen som en sagoberättelse. Gick det verkligen så smidigt? Anette fortsätter förklara.
– Det var ju en lång process innan jag fick träffa någon. Samtidigt var alla i bandet riktigt rara och ödmjuka så vi kände att det klickade direkt. Våra personligheter stämde in riktigt bra. Toumas säger själv att jag satte standarden direkt och att de valde mig för rösten. På bara en låt kändes det rätt för honom och alla andra bidrag jämfördes med mig.
Första prioritet
Sedan Anette Olzon blev fullfjädrad medlem i NIGHTWISH har bandet tagit upp all hennes tid. Om sina forna arbetskollegor i ALYSON AVENUE redogör hon följande.
– ALYSON AVENUE finns inte längre. Bandet la ner innan jag ens övervägde att söka till NIGHTWISH. Vi kommer säkert återutge de gamla albumen men bandet i sig är en avslutad historia. Visst, grabbarna i bandet är mina bästa vänner. De är som bröder så jag skulle givetvis ställa upp på något om de bad mig men annars ser jag inget för oss.
Säkerligen finns det skivbolag som ser profit i sångerskans tidigare projekt och mer än gärna sätter huggtänderna i bandets skivor. Hur såg då sångerskans tidigare karriär ut?
– Jag har sjungit sedan jag var liten och skolat mig själv. Jag tog privatlektioner när jag var från det att jag var 16 till 20 men tröttnade då folk försökte ändra mig. Det var inte accepterat att sjunga rockstilen. Nu har jag en sångpedagog och jag finslipar hela tiden men det mesta är en naturbegåvning, svarar Anette självsäkert.
Perfektion
Att 2005 var ett helvets år för huvudkompositören Toumas kan nog ingen bestrida. Bandet var bra nära på att lägga ner sin verksamhet. Samtidigt kan man få intryck av att den vemodige finländaren är lite av en perfektionist.
– Jag tror vi alla är lite av perfektionister i bandet. Vi alla är måna om att musiken ska låta bra. Jag sjunger mer på känsla och Toumas har fått anpassa sig lite efter min sångstil, det har han förstått. Visst finns det gånger då han vill att jag ska sjunga i en viss ton eller göra något annat. Men samtidigt sjunger jag med hjärtat och han gillar det.
Om samarbetet på ”Dark Passion Play” och framtiden:
– Texterna kommer alltid vara Toumas. Så är det, det är hans grej och ingen annans. Jag gjorde bara sångpåläggen. Vi kommer repa ihop framöver så det kommer bli en ny grej. Det ska bli spännande för då kan Toumas nyttja oss bättre.
Hur har då fansen bemött svenskan och känner Anette att hon har enbart fyller ett tomrum efter Tarja?
– Det mesta är positivt faktiskt. Visst finns det Tarjaholics som blir besvikna men samtidigt tror jag att vi kommer få nya fans. Det blir ju ingen operasång längre. Jag känner inte att jag fyller någons position utan kommer istället med färska idéer. Hon gjorde sin grej och jag kör min. Jag vill inte kopiera någon utan är bara mig själv.
Anette går från klarhet till klarhet och det är tydligt att hon är självsäker i sin nyfunna position som kanske världens största frontkvinna. Närmast i åtagande ligger en två år lång turné med start i Israel och sen blir det en vända till USA i fem veckor. En hektisk period för NIGHTWISH med andra ord. Hur fungerar det att kombinera livet som rockstjärna och samtidigt vara en hängiven mor?
– Det är svårt att turnera när man har familj men man får göra det bästa av situationen. Man får ta varje tillfälle i akt att ringa hem och förklara för sonen vad mamma gör. Med Internet och alla möjligheter är det inte lika svårt längre. Ibland har jag blivit ifrågasatt när min son frågar om jag älskar honom men man får förklara pedagogiskt att ”mamma visst älskar dig men måste göra sin grej annars blir hon olycklig”. Men min son är stolt över mig och tycker säkert att han har världens häftigaste mamma, haha.
Tomasz Swiesciak
2007-09-27
(tidigare publicerad på www.rockharder-festival.blogspot.com)
Ralf Gyllenhammar, sångare och gitarrist i MUSTASCH gav mig inte bara svaret på den mytomspunna frågan vad hårdrock är, utan delade även med sig av sin syn på skivbolag, brudar och stereotyper. Detta, bland all festivalyra, en ljummen junikväll under Göta Älvsbron.
Ständigt detta tjat om stråkar i intervjuerna. Ni tar ut svängarna lite på det nya alstret. Varför då?
– Nja, så mycket tjatas det inte. Det är en önskedröm sedan länge helt enkelt. Kolla bara på band som Sabbath och Cooper. De gjorde det också. Vi är ju influerade av den tidens band.
Är det inte rebelliskt att använda syntar eller andra symfoniska inslag i musiken?
– I media är vi hårda och farliga men hårdrocken idag är ju så vanlig och utbredd. Det är snava ramar för musiken. Det är mer rebelliskt att gå emot människors förväntningar.
Har ni några framtida mål att utveckla er ännu mer med t ex samplingar eller symfoniska inslag?
– Det är ju naturligt, man växer hela tiden. En platta per år är vanligt och vi har släppt sex-sju skivor. Ni får vänta, nu dröjer det tre år till nästa… minst!
Jaså? Hur kommer det sig?
– Nu ska vi ut med skivan på marknaden och supporta den ordentligt. Den ska ut i Japan, Tyskland, USA och övriga Europa. Konserter ska spelas och det ska turneras.
Varför valde ni att åka ända till New York för att mixa och mastra plattan?
– Vi mastrade den bara i New York, det är en vanlig missuppfattning. New York är så mycket bättre. Kolla bara på dem, de uppfann showbiz! I New York ligger de 40 år före oss i kunnande. De är inte rädda för något nytt medan man här hemma inte vågar göra något och är för rädd för utveckling.
Hur kommer det sig att ni inte förlängde kontraktet med EMI?
– EMI förstår inte hårdrock. De har ju THE ARK, GESSLE, MELODY CLUB liggandes hos sig. Folk började gå från bolaget och utan att veta något hade plötsligt tre killar stuckit. Där stod vi helt plötsligt och undrade vad som hände.
Varför valde ni Regain? De är ju mer ett renodlat metalbolag. Vad är det som är så annorlunda?
– Precis, och de förstår sig på oss! Här har man helt fria händer och får göra som man vill. Den stora skillnaden är att de inte undrar om detta verkligen säljer. Det borde egentligen vara tvärtom. Alltför många skivbolagsmänniskor fokuserar på pengar. Månadslönen är viktigare och att de får in sina 30 000 varje månad. Resten spelar ingen roll.
Det känns som om minialbumet ”Parasite” är en peek gentemot EMI och skivbolag rent allmänt?
– Nja, undermedveten kanske men det är inget vi tänkte på då. Nu när du nämner det så kanske det kan tolkas så. Jag vill helst ha låttitlar och sånger som låter tufft.
Grammisnominerade 2002 och 2003 för ”Årets hårdrock”. Kammar MUSTASCH hem statyetten detta år? Motivera varför ni skulle vinna.
- Vi har den bästa plattan i karriären helt enkelt! Detta är musik direkt från hjärtat. Inga skivbolag har varit inblandade överhuvudtaget. Det är bara vi!
Bilar, bärs och brudar! Känner ni inte att ni placerar er själva i ett fack?
– Absolut! Men det är sådan jag är! Resten skiter jag i. F(a)ck it, haha!
Är det så hårdrock det kan bli? Tänker främst på ”Parasite”-videon.
- Javisst! Vi ville göra en ren bandvideo med vanliga tatuerade tjejer, inga discobrudar. En av tjejerna kom till inspelningen i en Studbaker ’58. Jag blev riktigt impad. Det är sådana tjejer jag vill ha!
Både Scyphozoa och Forever Begins Today låter som taget ur en Bondfilm. Blir det Mustasch som skriver titelspåret till nästa Bondrulle?
– Det hoppas jag verkligen! Det har varit en dröm sedan liten. Jag ser mig själv som en kompositör och att få skriva en Bondlåt är ju den största kvittensen man kan få på det man gjort!
Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Erik Widén
Länk: www.mustasch.nu
(tidigare publicerad på www.rockharder-festival.blogspot.com)
En frontman, lika kompetent som William Wallace att leda en hel armé av trosivrare bakom sig, det är Ralf Gyllenhammar. Mustasch anno 2007 handlar inte längre om raggarrock, utan musikaliska kompositioner patenterade för de stora arenorna.
Givetvis är detta inte den hårdaste spelningen Metaltown har att erbjuda, men banne mig om detta inte är kvällens bästa. Som en ståtlig ledare står sextiotalisterna på scen och lindar publiken kring sitt lillfinger. MUSTASCH vet vad de tusentals hårdrockssugna fansen vill ha.
Mycket av kvällens material är hämtat från höjdaren ”Ratsafari” men även äldre låtar som Teenage Pacifier lyckas göra sig hörda bland det nya materialet. Det ska erkännas, jag var smått skeptisk till hur det nya alstret skulle fungera live men stråkar eller inte, Bring Me Everyone kan sin sak. Bäst ikväll är utan tvekan Down In Black, fast vid det här laget är publiken så pass uppvärmda att det hade inte spelat någon roll vad som framfördes. Inte ens det lilla strulet mot slutet av den senaste - och nästan uttjatade - singeln Double Nature lyckas stoppa maskineriet på Rockscenen.
Betyg: **** (4 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-07-02
Foto: Erik Widén
Länk: http://www.metalltown.se/
http://www.mustasch.nu/
(tidigare publicerad på www.rockharder-reviews.blogspot.com)
Ingen kan ha undgått singelsläppet Double Nature vid det här laget. När denna låt går igång står jag på högvarv, knyter nävarna och sjunger i fas med Ralf Gyllenhammar lena stämma; ”This is my nature/ Who I am”. Raggarrockarnas Sabbathkryddade metal tar ett steg längre ifrån de dieseldoftande bilarna och rosa tärningarna för varje nytt släpp.
Placera er nu istället i en silvrig Aston Martin. Året är 1977 och ni glider fram längs den franska Rivieran samtidigt som kalufsen smeks ömt av den somriga brisen. Enda bekymret i livet är huruvida jeansen är tillräckligt utsvängda. En och en annan galenpanna vill spränga jorden från en bas på månen. Ur en kasset i bilstereon ljuder det instrumentala stycket Scyphozoa. Livet leker och ni tänker; ”Låt token spränga vad han vill, detta är en bra dag att död på”. Ungefär så hypnotiserande är de orkestrala arrangemangen på ”Latest Version Of The Truth”. Tillsammans med Forever Begins Today utgör MUSTASCHs senaste alster en komplettering till valfri Bondrulle. Höjdpunkten nås i Bring Me Everyone och det tio minuter långa eposet The End. Detta är total lycka!
Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-07-07
Bolag: Regain Records
(tidigare publicerad på www.werock.se)
Det är andra och avslutande showen denna metalensemble om tre drar av i Sydney ikväll. Däremot är det mitt första möte med australiensiska hårdrockare och rykten om att de är mer inbitna fans och galnare än övriga nationaliteter är allt annan än en överdrift.
Det är en hård afton jag får bevittna och när ARCH ENEMY intar scenen med dödssmockan Revolution Begins sätts standarden omedelbart. Det ska påpekas att bandet presenterar kvällens bästa ljud. Det märks inte minst under Ravenous då Angela Gossows abyssala growl penetrerar min ryggmärg och får mig att skälva samtidigt som de fagra gitarrharmonierna får mitt hjärta att blöda en aning.
Felaktiga rykten om att TRIVIUM var för bakfulla för att spela dementerades direkt när denna unga amerikanska kvartett intog scenen efter ett makalöst orkestralt intro. Därefter bar det iväg i en ända bergochdalbana. Denna afton tillhörde inte bandet och sångaren Matt Heafy såg mest plågad ut när han försökte sig på sina sånguppgifter. Samtidigt ställs jag väldigt fundersam till varför han inte sjöng alls på de låtar som spelades från bandets första skivor. Detta sköttes helt av gitarristen medan Heafy själv bara sjöng låtarna från senaste alstret ”The Crusade”. Avslutande Rain och Pull Harder On The Strings Of Your Martyr ger dock bandet godkänt. Däremot lämnas jag lika ambivalent som alltid gällande TRIVIUM.
MACHINE HEAD är lika arga och rutinerade som när jag såg dem under Metaltown i somras. Inledande Clenching The Fists Of Dissent och Imperium visar att ilskan fortfarande inte lagt sig. Korståget mot förintelse fortsätter spelningen igenom och under Old tappar jag hakan när jag får bevittna något som måste vara världens största circle pit. Hela publikhavet skapar en gigantisk mänsklig tornado som skulle få vilken naturkatastrof som helst att se ut som en fjantig bris. Vidare erbjuder Halo lika minutiöst precisa solon som på skiva samtidigt som A Farewell To Arms debuterar felfritt live. Davidian och Aesthetics Of Hate avslutar detta, i mitt tycke, för korta framförande av världens idag största thrashakt.
Tomasz Swiesciak
2007-11-04
(tidigare publicerad på www.werock.se)
Blickandes tillbaka på det gångna musikåret när jag skriver denna krönika i Sydney, förs tankarna osökt till återföreningar. Det verkar som om årets trend har varit just denna företeelse. Samtidigt verkar den även hålla i sig när vi nu möter nya musikaliska upplevelser i det nya året.
LED ZEPPELIN lär ta priset som årets största musikaliska händelse när bandet återförenades för en bejublad spelning i London. Nu återstår det att se om magin från denna kväll består. Det ryktas nämligen redan om att bandet ska spela i Belfast, staden där de framförde ”Stairway To Heaven” för första gången för 36 år sedan. Robert Plant verkar vara motvillig till fler gig fastän de övriga medlemmarna gärna ställer upp.
Näst efter detta anser jag att RAGE AGAINST THE MACHINEs återfunna kämparglöd mot samhällets orättvisor slår högt. Något som bara skulle vara en engångsföreteelse visades bli flertalet spelningar. Bandet som kom att bli precis samma sak som de kämpade mot och för stora för sitt eget bästa landstiger australiensisk mark för första gången på 15 år när de framträder på endagsfestivalen Big Day Out i Sydney i januari.
Parallellt med detta ville även SEX PISTOLS visa att de har något vettigt att säga när alla originalmedlemmarna samlades för en jubileumskonsert i London i höstas.
För de lite mer erfarna rockarna har nyheten om Dios och Tommy Iommis återförening med Geezer Butler och Bill Ward under epitetet HEAVEN & HELL säkert varit ett glädjande besked när besannades i början av året.
Rockarna i EXTREME återförenas med ett nytt studioalbum efter 13 år. Ingen har väl heller missat THE POLICEs återförening tidigare i år och deras världsturné som tydligen håller i sig till mitten av nästa år.
Wacken Open Air är ju som bekant en gigantisk musikalisk händelse varje år. Det verkar även som om denna festival bidrar med en vänskaplig atmosfär då IMMORTAL var evenemangets huvudattraktion i år. Samtidigt verkar Michael Amott vara överlycklig över att gamla dödsmetalpionjärerna i CARCASS ska spela igen, om än bara för några framträdanden.
Slutligen är nyheten om att AT THE GATES återföring på samma festival nästa år något i hästväg för undertecknad. Sångaren Tomas Lindberg säger att detta ska vara det riktiga avslut som bandet aldrig fick efter splittringen för nästan ett decennium sedan. Tydligen vill inte bandet att arvet efter "Slaughter Of The Soul" förstörs så vi behöver inte hålla andan efter ett nytt studioalbum.
Vad kan vi då vänta oss 2008? Är alla dessa återföreningar ett sätt för band som hamnat i periferin att mjölka pengar ur lojala fans? Kommer METALLICA och SLAYER spela sida vid sida till slut? Matt Barlow och Jon Shaffer har återupptagit samarbetet igen och fått många fans att skrika vilt. Kommer bröderna Calavera bli sams och låta SEPULTURA åtefå sitt forna jag? SPICE GIRLS verkar ju ha kunnat det.
Tomasz Swiesciak
2007-12-31
Efter fjärde genomlyssningen hittar jag fortfarande inget på ”A Sense Of Purpose” som skakar om mig så innerligt som jag velat. Jag hoppas att det bara är en genomgångsfas och att jag snart blir själsligt omtumlad. För på spåren Alias och The Chosen Pessimist finns det ambitioner att lämna ett djupare avtryck hos lyssnaren.
