Intervju med SONIC SYNDICATE, Swedish Metal Expo, 1 september 2007

(tidigare publicerad för www.werock.se)

Hur känns det att orättvist bli påklistrad etiketten som ett castat band och hur fungerar egentligen familjebandet SONIC SYNDICATE ihop? Är hårdrockslivet än så länge bara frid och fröjd bland dessa sex relativt unga medlemmar? Dessa frågor och många andra fick jag svar på när jag mötte vokalisten Richard Sjunnesson under Swedish Metal Expo.

I många ögon sågs den tävling som Nuclear Blast anordnade som ett hårdrockens Idol. Oförtjänt har SONIC SYNDICATE fått kämpa mot många fördomar innan den kritiska massan började ge med sig.– Ja, det var många som trodde vi var ett castat band och visst kändes det som om det tog bort identiteten från bandet. Jag tror vi ändå hade varit där vi är idag om det inte hade varit för tävlingen. Det kändes irriterande i början men vi har ju arbetat med det här i sju år. Tävlingen användes som reklam för Nuclear Blast och fanns med i de stora metaltidningarna och på radio. Hela syftet var ju att få fram ett band.

Undertecknad erkänner skamset att han hade bråttom med att avfärda bandet som ännu ett i raden av band som sneglat en gång för mycket på den Göteborgska scenen. Richard är inte sen med att motbevisa mig.
– Det är så jävla löjligt med alla benämningar. Det finns så många personer som tror sig veta bäst. Vi spelar modern metal. Vi sneglade mer på den amerikanska marknaden eftersom vi helt enkelt låg på ett amerikanskt bolag tidigare. Vi upptäckte många band som inte ens andra hade hört talas om i Sverige. Kolla på IN FLAMES. De kopierade lite av den amerikanska scenen när de släppte ”Reroute To Remain”.
Införstådd i faktumet att jag var lite väl snabb med min bedömning av denna akt frågar jag lite försynt vilka bandets personliga influenser är.
– Det blir mycket amerikanskt, smilar Richard. Hela månadslönen går åt att köpa skivor. Flickvännen blir dock inte lika road när man kommer hem med ett stort paket innan jul, haha.
Vi båda flinar åt det faktum att vi kanske prioriterar skivinköp främst. Richard fortsätter förklara.
– Roger lyssnar mycket på AS I LAY DYING. Det blir en hel del KILLSWITCH ENGAGE och ALL THAT REMAINS har hållit bra länge för min del.

1500 band
Hur gick det då till när SONIC SYNDICATE, ett av 1500 band, tog hem storvinsten och fick skriva kontrakt med den tyske skivbolagsjätten?
– Jag tror det var vår manager som skickade in tre låtar, förklarar Richard osäkert. Sen så var det inget mer med det. Vi hade liksom inga förväntningar. Det var två pre-productionlåtar från senaste skivan och någon låt från vår första platta.
Varför vann just SONIC SYNDICATE, frågar jag nyfiket.
– Jag vet faktiskt inte vad de såg hos oss, ursäktar sig Richard. Jag tror att skivbolaget ville förnya sig, få in lite nytt blod. Om du tittar på vilka andra band som ligger på bolaget är vi inte ett typiskt Nuclear Blast-band. Vi är lite mer kommersiella. De ringde bara upp oss en dag och sa att vi hade vunnit. Skivan var inte färdiginspelad men vi hade i alla fall de flesta låtarna färdiga.

Unga talanger i familjen
Sex medlemmar bestående av några bröder, kusiner, vänner och däribland – för ovanlighetens skull – en kvinnlig bassist. Hur fungerar det att, åldern till trots, vara så pass ung och samtidigt en hårdrockande kreativ institution på väg uppåt?
– Roland är äldst med sina 31 år och den yngste är 18. Så däremellan är det en klyfta. Jag själv är 23. Vi har lång väg att gå men jag ser åldern som en klar fördel. Man får nästan förtjäna sin respekt när man kommer till de stora festivalerna och spelar med de mer rutinerade banden, svarar Richard självsäkert. Vi har mottagit konstiga blickar från folk men efter konserten är det oftast bra kritik som har bemött oss.
Med den stundande USA-vändan som närmar sig berättar Richard ivrigt om sina förhoppningar.
– Jag tror den börjar den 19 november och håller på fram till dagarna innan jul. Jag har aldrig varit i USA så visst känns det stort. Samtidigt är det ju ett hårdare turnéliv för ett okänt band. Vi har många spelningar i de varmare delarna så det känns skönt att få slippa vintern, småskrattar Richard.
– Sedan så får man spela på små skitställen och gå hela den vägen innan man blir en känd akt. Inga genvägar finns att ta utan det är bara att kämpa på. Amerikanerna är inte lika lättlurade utan de vet vad de vill ha. Jag tror promotion är viktigare i Europa om du jämför kontinenterna.

Nyckelordet är dynamik
Det är fortfarande ovanligt med två sångare i band. Richard förklarar med enkelhet och precision.
– Vi vill ha mer dynamik i våra liveshower och på skiva. Många skivor faller just på grund av enformig sång. Vi vill komma ifrån det. Jag tar hand om skriksången medan Roland koncentrerar sig mer på de melodiska bitarna. På så sätt kommer vi åt publiken mer när vi spelar live. Den ena kan hetsa publiken medan den andra sjunger.
Samtidigt inleds nu en Skandinavienvända med inga mindre än slitvargarna i DARK TRANQUILLITY
– De är grymma så visst är det en stor ära att få vara förband till dem. Har praktiskt taget lyssnat på DARK TRANQUILLITY från allra första stund. Hoppas det går bra och att många folk dyker upp på spelningarna.

Att sätta Falkenberg på hårdrockskartan
Richard drar till med klyschan att det är svårt att vara profet i sin egen hemstad.
– Åker jag till Varberg kan jag knappt gå ut. Det var kul till en början men det börjar bli lite påfrestande. När man går ut vill man supa sig full och ha skoj, inte skriva autografer, skrattar Richard. Men vi bor kvar hemma.
Vilka andra akter, värda att nämna, kommer från Falkenberg, frågar jag smått oinspirerad.
– ABLAZE MY SORROR och BY NIGHT kanske du hört talas om. Sen har vi punkbandet UNION SQAURE.
Smått överraskad av nyheten att det ändå finns så pass många band från samma stad fortsätter jag min frågvisa stund med bandets vokalist och klämmer fram nästa modiga fråga.
– Känns det inte att ni orättvist blir ihopparade med liknande band? Vad har SONIC SYNDICATE som andra band inte har?
– Det är svårt att vara originell idag, förklarar Richard. Vår identitet är stark och vi suddar ut gränserna mellan det svenska och det amerikanska soundet. Många tror att man är en dagsslända som släpper. Många som haft förutfattade meningar har ändrat sig.
Vokalisten fortsätter sin förklaring.
– Många av låtarna var ju redan färdiga innan skivan spelades in. Nu vill Nuclear Blast släppa en skiva till nästa höst så det är första gången vi kommer få skriva musik när vi ligger ute och turnerar. Vi repar när vi soundcheckar helt enkelt. Tidigare har vi mest suttit hemma och joxat. Någon kommer på ett riff eller en melodi, komprimerar den och skickar den vidare. Jag tar hand om sångarrangemangen och kommer på texter. Sen möts vi och repar och då vet alla hur låten ska gå.
– Tidigare spelade ni under namnet FALLEN ANGELS. Varför bytte ni namn?
– Unga som vi var ville vi spela mer åt det melodiska dödsmetalhållet. Men du hör ju själv, hur många band heter inte något liknande. Jävligt dåligt bandnamn, haha. Vi hade till och med debutskivan och omslag kvar men ändrade det till det nuvarande i sista sekund innan skivan släpptes.

Spikrak kurva uppåt
Alla människor engagerade i Falkenbergs och Sverige nästa stora musikaliska export är taggade till tusen inför framtiden.
– Nu kör vi bara hårt och får se vart vi landar. Nu kan vi leva på musiken. Alla har tagit tjänstledigt från sina jobb och är på gränsen att sluta arbeta vid sidan om. Samarbetet med Nuclear Blast fungerar riktigt bra. Vi har gjort allt de förväntat sig av oss. Många band sitter ibland bara på röven och tackar nej till vissa saker men vi har verkligen tagit allt.
Oerhört imponerad av denna jordnära kommentar ber jag Richard förklara närmare.
– Skivbolaget märker att vi synts i tidningarna och all promotion är ju bra promotion. Vi vet om att vi själva måste jobba hårt för att komma någonstans. Vi kan inte bara sitta och vänta på att berömmelsen ska landa i knäna på oss.
Samtidigt ville inte Nuclear Blast vara sämre än sina konkurrenter Roadrunner United och bestämde sig för att släppa en jubileumsplatta med de största stjärnorna från bolagets stall. Om samarbetet med SOILWORKs forne gitarrist Peter Wichers, berättar Richard detta.
– Vi fick en schysst låt, ”The Guilded Dagger”. Låtarna skickades fram och tillbaka och istället för att Roger skickade mig en låt fick jag en förfrågan från Peter. Jag tror han försökte para ihop rätt människor med rätt låt. Tycker det låter någorlunda som SONIC SYNDICATE.

Motbevisad
Det är med en helt omvänd bild av bandet jag lämnar intervjun med den trevliga vokalisten. Även om jag vid första genomlyssningen av senaste släppet ”Only Inhuman” var skeptisk till bandet är jag inte sen med att erkänna mitt klavertramp och ge bandet en andra chans. För visst är det sant, det är svårt att vara originell idag. Samtidigt verkar det som om framtiden verkligen ler åt bandet. Innan jag lämnar det lilla rummet, placerat under Fryshusets stora scen, hinner jag ställa en sista fråga.
– Hur känns det att få turnéblogga för WeRock?
– Ja, det ska bli skoj! Har ju ingen egen blogg så det ska bli kul att skriva av sig lite. Har lite perversa idéer, haha.

Välkommen att följa alla Richards småsnuskiga tankar på vår hemsida.

Text: Tomasz Swiesciak, 2007-09-01

IN FLAMES, intervju, 15 februari, 2008

(tidigare publicerad för www.werock.se)

Förväntningarna är skyhöga när IN FLAMES stundande platta ”A Sense Of Purpose” anländer i april. Werock blev uppringda okristligt tidigt av bandets gitarrist Björn Gelotte. Konversationen mellan ett kök i Sydney och IF Studios i bandets hemstad handlade om bandets nya giv och omslagskonst, men även om MySpace och Naken-onsdagar.

Tidsskillnaden på tio timmar har satt käppar i hjulet tidigare för undertecknad. När halvtimmen gått och jag fortfarande inte blivit uppringd av bandets gitarrist somnade jag av ren utmattning vid datorn. Sömndrucken och med hög puls svarade jag när Björn till slut ringde mig och bad om ursäkt för förseningen. Intervjuer som drar ut på tiden, IN FLAMES arbetar verkligen hårt.

Hårda grabbar med hög arbetsmoral
Som bekant skadade bandets bassist sitt knä nyligen under en vända i Ryssland. – Det såg värre ut än vad det var tack och lov, pustar Björn ur sig. Peter trillade och knäet hoppade ur led. Det svällde upp och fylldes av blod. Det såg skitläskigt ut. Läkarna i Ryssland sa att han absolut inte fick stödja sig på det. När vi väl kom hem till Sverige sa läkarna här att det inte var någon fara utan att han skulle arbeta med knäet som vanligt.

Lyckligtvis behövde inte IN FLAMES ställa in sin spelning utan Peter Iwers fick sitta på scenen under framträdandet. – Det hade varit värre om det hade varit hans arm. Men Peter är hård och klagar inte i första taget. Han gjorde illa foten en gång i Grekland men fortsatte festa och gigga innan vi kom hem och han fick reda på att den var bruten.

Hårda killar med andra ord. Med detta sagt hoppade jag på Björn med frågor om den nya skivan. Vi är många som undrar hur ”A Sense Of Purpose” kommer att låta och ett litet smakprov har vi ju redan fått med singelsläppet The Mirror’s Truth.
– Tja, vart ska jag börja. Rent skrivarmässigt har vi gjort som vi alltid gör. Vi har i alla fall börjat på samma sätt. Jag och Jeppe är de musikaliska nördarna. Vi älskar melodi men samtidigt älskar vi aggressionen i metal, thrash och hårdare grejer. Vi har försökt att hitta det även på den här skivan.
– Någonstans efter alla dessa år har vi hittat ett sound som vi diggar och gärna jobbar kring. Vi kommer med, vad vi tycker, färdiga idéer till resten av killarna. Sen blir det en jävla huggsexa och vi börjar göra om grejer. Det är inte förrän vid arrangemangen som det blir riktigt kul och det mesta händer. Man petar in lite dynamik och arrangerar om låtarna.

Det kan låta som om bandet arbetar likadant på alla sina plattor men gitarristen är inte sen med att motbevisa detta. – Den slutgiltiga processen är alltid annorlunda från gång till gång beroende lite på vad man känner från dag till dag och hur riffen och melodierna är utformade.

Om ”Come Clarity” var en återgång till lite mer gitarrbaserad musik; vilken musikalisk inriktning har bandet tagit denna gång?
– Den musikaliska inriktningen är definitivt väldigt melodisk. Den är intensiv och ljudbildsmässigt har det varit en väldigt viktig fråga om att det ska hållas akustiskt och låta riktigt. Det är jävligt många band idag som låter triggat, kallt och platt. Det finns alla möjligheter att få ett band att låta tajt och bra. Det är inte lika noga längre att framföra det på platta utan du kan med hjälpmedel komma fram till precis vad du vill.
Björn fortsätter sin förklaring:
– Jämför du rakt av med vår förra platta så är den minst, om inte mer gitarrbaserad och melodisk. I det här fallet fick vi chansen att göra exakt vad vi ville.

Att sätta visioner på tryck…
Det är ett gediget arbeta göteborgarna lagt ner på skivan, inte minst omslaget och texthäftet. Med hjälp av konstnären Alex Pardee får köparen ett omsorgsfullt konstverk i handen.
– Alex Pardee har gjort allsköns konstiga grejer och mer eller mindre kända omslag åt andra artister. Han var framförallt lyhörd till vad Anders ville få fram med texterna. De hade långa diskussioner om hur man skulle få ner detta på bild, säger Björn och förklarar vidare:
– Jag tror det är skitsvårt och det krävs en speciell koppling som inte blir övertydlig för att få ner någons vision på papper. Men han fattade Anders grundkoncept snabbt och kunde utgå från detta.
– Redan de första skisserna jag såg var fantastiska, yttrar Björn imponerat och fullföljer:
– Jag tyckte det är roligt eftersom det är så annorlunda från allt annat i den här genren. Det är ungefär samma sak som med vår ljudbild. Det ska inte vara det här platta och stereotypa utan vi gör som vi vill. Det har vi alltid gjort och det är viktigt att vi har vår integritet.

För de som haft möjlighet att skåda omslaget märker direkt att det är oerhört färgfullt.
– Jag tycker det är skitskönt med lite färg. Det sticker ut som sagt mot andra grejer. Tänk dig, det kommer att bli fantastiskt att ha det trycket på tröjor, utbrister Björn spontant.
Undertecknad är inte den som sällar sig till de cyniska kritikerna som tycker att omslaget ser för KORN’eskt ut, utan håller med till fullo.

… Och förmedla rätt känslor
”A Sense Of Purpose” är kanske inte ett konceptalbum i den rätta bemärkelsen men Björn förklarar att en viss grundtanke alltid funnits, inte minst i Anders Fridéns texter.
– Det finns alltid en grundläggande uppfattning, en cynisk bild på världen och olika situationer i hans texter. Jag är ju musiker och gitarrist så visst är texter viktiga för mig men det är verkligen något sekundärt.
– Det som jag tycker är jävligt coolt är att du kan peta in dig själv mitt i den här bilden och fatta en precis känsla som han försöker förmedla. Han säger aldrig åt dig vad du ska känna utan bara att ”så här är det” och då fattar man.
Björn fortsätter förklara Anders sätt att skriva ner sina tankar på:
– Det är ett häftigt sätt att skriva texter på och det kan vara allt från små observationer om andra människor eller tankar om en själv.
Björn kopplar sedan dessa texter till omslaget och fortsätter:
– Någonstans symboliserar det här omslaget ändå vårt overallkoncept. Nu kanske detta låter högtflygande men någonstans går man ju ändå genom livet och försöker undvika alla jävla problem. Man försöker balansera sig igenom det och inte hamna i det här labyrintspelet.
Björn gör en liknelse med armén:
– Kolla på dem, i normala yrkesmilitärer är de ju inte idealister utan de gör saker för att någon säger åt dem. Ibland blir det svårt att se syftet med vissa saker utan man gör det bara på grund av specifika anledningar. Det låter flummigt men jag gillar det.

MySpace och Naken-onsdagar
Fansen har haft möjligheten att följa IN FLAMES på MySpace under flertalet veckor. Det har inte alltid sett ut som om bandet arbetat hårt utan istället flummat runt i studion. Björn anser inte att han behöver ursäkta sig utan förklarar istället:
– Jag har inte stött på någon hittills som tycker vi är töntiga. Vi är inte ett imageband och det har vi aldrig varit. Musiken har varit nummer ett för oss och det är det alltid, även nu. Det märker man när vi spelar live. Vi är noga att det låter och ser bra ut.
– Samma sak gäller på platta, vi har aldrig hafsat ihop något. Det gör vi aldrig eftersom vi är dödsseriösa med vår musik. Däremot måste man inte vara seriös hela tiden. Man kan inte gå omkring och vara en svintråkig rektor. Nåt kul måste man ju ha. Vi har ju ett grymt jobb och då måste man ju få njuta av det, visa att vi kan ha det roligt också.
– Det blir ofta långa stunder i studion med bara mekaniskt arbete. Så jävla segt ibland och då försöker man fylla dessa stunder med kul saker.
– Vi tyckte att det skulle vara mer intressant att presentera något sådant än det sedvanliga ”Dag 3: inspelning av bas” liksom, säger Björn gravallvarlig och med mörk röst.
– Naken-onsdagar hade blivit ännu bättre om vi hade fått som vi ville, haha. Killarna satt där säkert i en och en halvtimme och väntade på oss men vi kom in rätt sent den dagen. De var jävligt roliga hursomhelst, säger den sympatiske hårdrockaren och fortsätter skratta.

Eld, lågor och livespelningar
Det göteborgska hårdrocksbandet spenderar mycket av sin tid ute på vägarna arbetandes, om möjligt, ännu hårdare än i studion. Detta har resulterat i ett rykte som en oerhört pålitlig och tight live-akt. Vad är det roligaste med att turnera och hur förbereder sig bandet egentligen?
– Det är ju live-biten helt klart, säger Björn utan tvekan. Att få spela musik på scenen helt enkelt, det är den roliga biten. Man kan inte alltid garantera en grym turné med andra band och att man funkar med andra musiker men i 99 % av fallen fungerar det riktigt bra.
– Vad som är garanterat däremot är att man har roligt på scenen. Vi älskar det och detta är ju vad vi gjort i tio år, i alla fall med den här sättningen.

Den skäggige gitarristen fortsätter förklara sin allvarliga syn på sitt jobb:
– Visst, det är hur viktigt som helst att spela in en platta men att spela live är en chans att visa folk hur mycket vi tycker om det här och framförallt övertyga dem om att ”kolla, vi har en bra platta. Lyssna på den!”.

Om att förbereda sig inför en spelning:
– Jag får gitarren kanske 15 minuter innan jag går på scen. Jag dricker ganska mycket öl men spelar aldrig full. Jag gillar att ha en stund precis innan man går på då man egentligen inte gör något utan bara hänger. Allt mynnar ju ut i att man ska uppträda live. Ingen värmer upp även om vi kanske skulle behöva göra det. Framförallt har vi inga ritualer som till exempel Metallica som tar med sig sand och stampar i det.

Den som någon gång erfarit en spelning med IN FLAMES vet också om att bandet spenderar mycket krut på effekter, allt för att få den perfekta liveupplevelsen. 30 000 var en siffra som undertecknad trodde var tillräckligt.
– Det räcker faktiskt inte långt alls. Ett par småpuffar kanske. Nej, men det är ganska mycket. Under de stora festivalerna är vi måna om att det ska vara riktigt fett när vi spelar och då ser vi till att dra på ordentligt.

Den perfekta skivan
IN FLAMES är ett band som strävar efter det perfekta soundet. Den dagen de skrivit den ultimata skivan kan de lika bra lägga ner, resonerar Björn. Lider då inte medlemmarna i den göteborgska kvintetten av prestationsångest?
– Nej, inte alls. Enda gången jag känner lite press är innan vi har enats i bandet. Det är en sådan fight att enas om låtarnas. Det är ju vi ska som ska spela dem 1000 gånger, åka världen runt och bli gamla med låtarna. Det finns då inget utrymme för var sig management, skivbolag eller fans. Det är vi som bestämt att det här är det vi diggar. När vi väl gör det släpper vi plattan.
– Vi har inte gjort den perfekta plattan än, fortsätter Björn förklara.
– Det är därför vi fortsätter och letar hela tiden. Vi kommer ju närmare för varje platta, så enkelt är det. Vi lär oss mer och mer vad vi gillar, vad vi kan och vart vi vill ta vår musik någonstans.
Björn vidareutvecklar att ingen i bandet är någon shredder och ingen försöker uppnå ett snabbhetsrekord eller liknande. Bandet letar inte efter sådana saker.
– Vi lär oss mer och mer om dynamik. Vi letar efter den där plattan som ingen kommer att glömma och som gör ett musikaliskt intryck på oss där vi känner att det är lika bra att lägga ner eftersom vi aldrig kommer slå detta.

IN FLAMES har med andra ord inte riktigt nått dit ännu.
– Jag vet inte hur lång tid det är dit. Kanske jättelångt, kanske kort. Jag är jävligt nöjd efter varje platta vi gör. När jag lyssnar på ”A Sense Of Purpose” är jag supernöjd. Det har varit mycket slit men just nu känner jag inte att vi skulle kunna göra något bättre än det här.
– Om några år när vi spelar in nästa platta kommer vi ha grejer som jag tycker är ännu bättre. Det är den känslan man måste sträva efter. Känner man att ”ja, den här skivan är inte lika bra som förra men den är ok”, ja då får man definitivt lägga ner.

En enda stor familj
Till skillnad från sina kollegor i SOILWORK som haft det kämpigt med medlemsavhopp, Peter Wichers förra hösten och nu senast Ola Frenning, undrar jag om det inte finns inre spänningar inom den göteborgska gruppen.
– Alltså, sånt kan hända med så kort varsel. Jag kan inte heller påstå att vi alltid har roligt heller. Vi har ju våra fighter men det är ungefär som en relation i en familj. Hur håller man sams där, frågar Björn mig retoriskt?
– Jo, man väljer att göra det. Det här är ju min familj och det är ju ändå människor som jag vissa år spenderar mer tid med än med mina egna barn. Det är jättenoga att man förstår vikten av att försöka vara sams. Bråk händer alltid.
Man kan inte alltid vara överens om allt, svarar gitarristen pedagogiskt.
– I mångt och mycket och framförallt musikaliskt enas vi ju när vi spelar in plattorna. Det är då vi fattar att det här just det här vi sysslar med.
Björn fortsätter förklara sitt jobb:
– Det finns inget bättre jobb än det här om man nu ska kategorisera detta som arbete. Vi har det jättebra. Vi åker världen runt och spelar våra låtar för folk som gillar dem. Vi kan leva på det och måste inte ha ett vanligt 9-5 kneg. Visst, det är tungt med familj som man ofta saknar en det är ju en hobby som jag kan leva på.
– Fan, tänk dig. Jag sitter här en fredagskväll, dricker pilsner och snackar med en snubbe i Australien om vår senaste platta. Folk är intresserade av vad vi gör, utbrister Björn och vi enas i ett skratt om att han dricker öl medan jag inte ens fått i mig morgonkaffet ännu.

Jag fortsätter min utfrågning och vi kommer in på ämnet idoler och vad som gitarristens egen inspiration.
– Det finns ett par snubbar i RAINBOW som inspirerat mig och ett par plattor. Richie Blackmore som låtskrivare har alltid varit viktig för mig. Han har skapat rockhistoria. Sen har vi världens bästa enligt mig, Ronnie James Dio, en av mina största idoler.
– När det kommer till gitarrister ändras det lite. Det finns en grundstomme med Zack Wylde och John Petrucci. Zack är en fantastisk gitarrist när han inte är full. Han har sådan attityd, som att gå in i en boxningsring när han spelar. Sen är ju Chris Amott från ARCH ENEMY tekniskt briljant. Dessa har kanske inte format mitt eget spelande men någonstans tar man det man gillar, själva essensen och skapar ett eget sound.

Storslagna gig, då och nu
”A Sense Of Purpose” släpps i april och efter detta ska den nya skivan framföras för tusentalet hungriga fans.
– Vi åker till USA i samma veva som vi släpper plattan. Det blir Gigantour med MEGADETH, CHILDREN OF BODOM och JOB FOR A COWBOY bland annat. Hela sommaren är fullbokad med festivaler. Efter detta kommer vi nog och hälsar på down under. Det blir dock Japan först men vi ska köra några gig där nere. Vi gjorde en kortare turné för inte så längesedan men såg inte mer än storstäderna. Skulle gärna vilja se mer av landet, det finns oerhört vackra landskap.

Björn berättar om bandets förra turné i Australien och säger:
– Vi skulle vilja köra Big Day Out (stor endagsfestival som går av stapeln i januari varje år, förf. anm.) eftersom jag tycker det verkar kul att bara hänga och umgås och köra några ströspelningar här och där.
- Efter Australien blir det Europa och kanske en mindre Sverigevända om vi hinner med det. Men det blir i så fall nästa år. Vi kommer ha några datum i Sverige under Europaturnén i alla fall.

Med tanke på att IN FLAMES spelat med de största akterna i metalvärlden, däribland IRON MAIDEN, SLAYER, METALLICA och JUDAS PRIEST inräknade har de även lyckats samla på sig många fina minnen och upplevelser. Björn berättar om känslan när de värmde upp inför järnjunfrun i sin hemstad 2004.
– Det var helt fantastiskt när vi spelade på ett slutsålt Ullevi före MAIDEN, 57 000 människor i din hemstad. Visst alla var ju inte våra fans men ändå. Vilket mottagande vi fick. Jag får gåshud när jag bara tänker på det. Det var så overkligt. Vi satt nere i ett litet jävla sunkigt omklädningsrum och tänkte ”var beredda nu gubbar. Nu går vi upp och får en massa skit i 45 minuter, sen tittar vi på MAIDEN och sen går vi hem”. Vi gick upp på scenen och det var ett jävla liv. Folk bara gapade. Jag kommer inte ihåg så mycket från spelningen för jag hade tunnelseende. Det var en rejäl upplevelse som lämnade ett starkt intryck på mig.

Jag är beredd att stämma in då jag själv fick uppleva samma känsla när det brittiska bandet spelade i Sydney för ett tag sedan, dock från läktarplats.

Tomasz Swiesciak
2008-02-22