”Ursäkta att vi är så bra, vi ska genast blir sämre” – intervju med Mustasch

(tidigare publicerad för Rockfoto)

Med ett tajt dagsschema och en soundcheck som dragit ut på tiden blir jag till slut inbjuden till Grammisvinnarnas loge. Bland öl och chips pratade vi om det gångna året, Jack Daniels, bandets inriktning och att gå ensam hem från krogen.

– Tjena! Ja, vi är på g till KGB. Du, jag ringer snart.
– Ska vi dit också?
– Ja, det tror jag.
– Är det någon som har en huvudvärkstablett?

Det blir lite smårörigt att intervjua ett helt band, i synnerhet då de flesta medlemmarna pratar i munnen på varandra.
– Är ni slitna från igår?
– Nej, det är bara en hederlig gammal huvudvärk, svarar Mats (Hansson, trummor).
Sångaren och frontmannen Ralf Gyllenhammar står fortfarande uppe vid scenen och röker.
– Jag får väl ta och fråga honom senare om hur det känns att bli farsa.
– Det vet jag sedan tretton år, det är jättebra.
Till höger om mig i soffgruppen har jag David Johannesson, tidigare gitarrist i Sparzanza.
– Hur kommer det sig att du började spela i Mustasch?
– Vi har varit förband åt Mustasch sju-åtta gånger…
Ralf har kommit in i logen och avbryter David.
– Jag vet inte vem det var som myntade uttrycket. Ralf tittar på Mats och han svarar:
- ”Ät nu ordentligt pojkar så vi kan supa sen”. Sånt imponerar på oss, haha. Japp, där har vi honom, kan han spela gitarr? Skitsamma, bara han kan supa.
Jag vänder mig till David igen.
– På den vägen var det. Jag åkte med på en tvåveckorsturné i Tyskland och efteråt fick jag frågan om jag ville hänga på.
Ralf: – Baby-Mustasch kom in för sex veckor sedan rakt in i A-laget!
– Du spelar otroligt banala solon stod det i en recension, säger Mats (Johansson, bas) skämtande.
– Hur tog de övriga medlemmarna i ditt gamla band emot nyheten att du byter till Mustasch?
– Det var lite tufft. Min brorsa och mina barndomskamrater spelar där så det var tungt, så klart. Men nu får jag leva på musiken.
Jag vänder mig mot de övriga i bandet och ställer nästföljande fråga rakt ut.
– Ni alla har ju lite av en arbetarbakgrund. Är Mustasch ett band för arbetsklassen?
– Arbeta så lite som möjligt för att klara sig är väl ett arbete i sig så visst är vi ett arbetarband, haha, svarar bassisten.
Intervjusituationen blir inte mindre besvärlig när Ralf börjar berätta om Darins skivsläpp dagen innan under tiden jag frågar David om bandet aktivt sökt någon ny medlem. Tydligen hade Darin orsakat ett stort säkerhetspådrag och man hade räknat med att 3000 människor skulle dyka upp i en lokal som tar 800. 184 personer hade dykt upp för att se Idol-tvåan…
– De hade sin gitarrtekniker Kristian Laimaa en sväng och sedan Martin Boman från Radio Bandit.
Ralf: – Han ville fortsätta med sin radiogrej och tur det. Intervjuar du nu eller?
Någon i bandet hojtar till med att allt som sägs är ”off the record”.
Ralf: – Nej, men Martin Boman, han har ju ett eget band och så kör han sin grej på Bandit så han kände väl att han inte ville. Jag satt och surfade på MySpace och så gick jag in på Sparzanzas sida och Davids favoritband var Mustasch så jag gillade honom.
David: – Självklart ville jag göra det här men det var bara det känslomässiga och att vara ifrån sin familj. Det var lite ”hard feelings” mellan min bror och mig.
Mats Hansson: – Jag tror det var en sådan där brorsgrej. Hade någon annan i bandet hoppat av så hade det inte varit lika stort.
– Vad var det som föranledde medlemsavhoppet i Mustasch?
Ralf: – Hannes ville inte turnera.
Mats Johansson: – Vi vill syssla med det här på heltid och det ville inte han. Vi hade ett möte om det här i våras om vad vi skulle göra till hösten och han kunde inte vara tillgänglig.
Den forne gitarristen fick ett ultimatum av bandet att antingen säga upp sig från sitt vanliga jobb eller från Mustasch. Bandet förklarar att de inte hade kommit någonvart med honom och inte vill stå och stampa på samma ställe.

Den bästa plattan i karriären och en Grammis i ryggen
Göteborgarna har blivit nominerade två gånger tidigare för sin svängiga hårdrock utan att kamma hem någon Grammis. Med ”Latest Version Of The Truth” fick bandet slutligen sin efterlängtade statyett. När jag träffade frontmannen under Metaltown 2007, förklarade han att de skulle vinna eftersom de nu hade den bästa plattan i karriären.
– Det känns rättvist, svarar Ralf kortfattat.
– När får vi höra något nytt från Mustasch?
– Vi ska faktiskt in i studion i februari.
Någon annan i bandet tillägger att tanken är att ha en ny skiva ute 2009 och köra en mindre Sverigevända innan dess och även följa upp med Tyskland i maj igen. Ralf berättar om senaste gången Mustasch uppträdde i det landet tillsammans med Die Apokalyptischen Reiter.
– Vi spelade med dem eftersom det är ett stort band i Tyskland. Eller stort? Vi är större i Sverige än vad de är i Tyskland. De hade ett snitt på 500 pers på varje spelning och det gick fruktansvärt bra. De är kända för sina hardcorefans. Vi spelade i 40 minuter och körde igenom sju eller åtta låtar och efter tio minuter hade vi greppet om dem. När vi hade spelat klart kände de bara att de ville ha mer. Så var det varenda spelning. Promotorerna hade slängt sig över telefonerna och ringt vårt management och sagt: ”fan, vilka grymma grabbar, vi måste ha dem igen”.
Mats Hansson: – Du är ju väldigt ödmjuk Ralf…
Ralf: Jag är ödmjuk men det var ju så! Ursäkta att vi är så bra, vi ska genast bli sämre!
Mustasch har spelat nästan överallt i Europa och förklarar att de bara gjort två gig på andra sidan Atlanten, varför de inte fått något stort erkännande där än.
Ralf: – Lamb Of Gods trummis, Chris Adler skrev till oss och sa att han kämpat sig blå inför varje turné för att få med oss för att vi är så fruktansvärt bra. Han är sugen på att spela med oss.
Det blir ingen större USA-lansering för Mustasch utan bandet klargör att de börjar lugnt med Tyskland först. Hur kommer det sig att alla svenska band väljer att lanseras där?
– Tyskarna gillar hårdrock, svarar bandmedlemmarna i mun på varandra. Det är klubbar överallt och ett turnévänligt land.

Jesus och superhjältar
Förutom rollen som sångare i Mustasch, är frontmannen även radiopratare och programledare på TV7. Han gjorde även en musikalisk eskapad och sökte till Jesus Christ Superstar.
– Jag var på audition och blev kallad till en andra omgång. Jag rådgjorde med managern och han sa att det inte kommer att gå. Jag hade varit uppbokat i ett halvår och inte kunnat göra någonting annat under tiden. Om jag får välja att spela hårdrock med mina glada spelmän eller sjunga med Ola Salo i ett halvår, ja…
– Jag vet att du har svårt att fatta det, haha. Jag tycker om Salo men det är kul att driva med det. Han är lite speciell men han är framgångsrik. Han har en Rolex, det har inte du.
Lång tystnad följer varpå jag svarar.
– You got me, Ralf.
Jag vet inte om bandet skrattar med mig eller åt mig.
– Det gastas en hel del om Jack Daniels. Är ni sponsrade av dem?
– Nej, vi går in på deras lager och själ, haha. Vi är inte sponsrade men vi samarbetar. Innan vi började jobbade med dem hade jag ingen aning om att de hade flera olika sorter.
Därefter följer en lång redogörelse från bandets sida om vilka whiskysorter som är bäst. Avslutningsvis frågar jag bandet om de kan berätta vad publiken kan vänta sig av kvällens spelning.
Ralf: – Det kan vi inte för att vi inte har gjort den än, är den smådryga kommentaren jag får.
– Varför frågar ni sånt? Har du läst standardmall 1A för journalistik? Är den relevant?
Förvisso, det är en standardfråga men bandet gör sig ändå besväret att svara på den och förklarar att spelningen kommer bli speciell.
Mats Hansson: – Du kommer missa något!
Ralf: – Mitt i setet kommer vi släcka ner allting och vi kommer visa en liten kortfilm under mellanspelet ”Scyphozoa”. Namnet betyder manetdjur och vi kommer köra en film med maneter till ljudet av gitarrer och stråkar. Sedan har vi, för att vara svensk standard, en påkostad ljusshow. Lite pyroteknik blir det också men inte så mycket för du kan inte slå In Flames på pyro.
Mats Hansson: – Sen har vi surroundljud, Mustasch 5.1, haha.
Just stråkarrangemangen är något som utvecklats hos göteborgarna och kommit alltmer på senaste skivorna. Ralf redogör för sin konstnärliga vision på den kommande plattan.
– Vi ska rensa ut de här låtarna som till exempel ”Forever Begins Today”. Nu vet du kanske inte vad det är för någon?
– Jo, jag tycker det är i särklass er starkaste låt och sist vi pratade tyckte jag den lät som soundtracket till en Bondfilm.
– Just ja! Grejen är den att jag vill ha en skiva som är hård men samtidigt sorglig. Ungefär som ”I Hunt Alone”. Melankolisk men ändå arg och sur på samma gång. Ungefär, ”ensam och på väg hem från krogen”. Jag vill ha sura riff och en tuffare platta helt enkelt men stråkarna kommer fortfarande att finnas med.
– Jag har slagit näven i bordet och sagt: ”den här gången gör vi det helt rätt från A till Ö”. Tobbe som gjorde förra skivan ska vara med och producera men sen ska den fan skickas runt till fem mixare i USA som han känner. Såna där riktiga hotshot-mixare. Det kommer kosta mellan 300 000 och 600 000 att mixa vår platta. Vi ska köra ett blindtest bland dem och välja ut de låtarna som vi tycker låter bäst. Det kommer bli dyrt. Vill inte skivbolaget skjuta till pengar då får vi fan köra gig emellan och stå för det själva. Men det ska bara göras!
– Fan vad jag är sugen på öl nu! HELVETE!
– Det är väl bara att ta en, undrar jag?
– Jag har avlagt ett nykterhetslöfte sedan två veckor tillbaka. Ikväll efter giget…

Tomasz Swiesciak
2008-12-02