Tomasz Swiesciaks Bästa Album 2008

1. In Flames - A Sense Of Purpose

2. The Haunted – Versus
3. Slipknot - All Hope Is Gone
4. Burst - Lazarus Bird
5. Cult Of Luna - Eternal Kingdom
6. Opeth – Watershed
7. Kings Of Leon - Only By The Night
8. Testament - The Formation Of Damnation
9. Tiamat - Amanethes
10. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood

Provokation som verktyg – Peter Dolving, The Haunted

(tidigare publicerad för Rockfoto)

När jag träffar Peter på Scandic Park Hotel, möts två människor med punkattityd som konverserar om kapitalism, maktstrukturer och djävulskapet med religion, bara ett stenkast från Stureplan.

– Vad är din klocka?, frågar Peter mig smått nervöst och fumlar efter sin telefon.
Sångaren har lovat att ringa en vän tio minuter efter att vi påbörjat vårt timslånga samtal.
– Jag måste ringa honom klockan tre. Det är väldigt ritualiserat. Han lider av tvångstankar och han vill jättegärna komma på spelningen ikväll. Han klarar bara av det om jag ringer honom vid avsatt tidpunkt.
– Jag förstår honom till hundra procent fast jag själv inte har den typen av problem.
Peter Dolving, kanske i dagsläget en av Sveriges mest respekterade frontfigurer lider inte av tvångstankar men har ett brutalt förflutet i bagaget som han pratar öppet om.
– Hur mår du idag, Peter?
– Jag mår faktiskt jävligt bra. Lite hostig bara. Jag har haft en förkylning i några dagar som jag kämpat med men nu är den på väg bort. Men man får sköta om sig så gott det går.
– Sköter du om dig?
– Ja, jag tycker jag gör det. Annorlunda var det för några år sedan. Det har jävligt mycket att göra med min självbild.
– Är självbilden mycket bättre nu?, frågar jag och fortsätter att bombardera frontmannen med frågor om hans välmående.
– Skojar du! Hela det här året har varit - det låter lite Barbara Streisand över det här - men ett uppvaknande. Jag har kommit fram till många insikter. Det är hårt arbete som ligger bakom detta. Men jag har kämpat med terapi och fortsätter att göra det, bland annat med ett tolvstegsarbete för självhjälp. Och det funkar verkligen helt grymt, svarar sångaren upprymt och fortsätter:
– Men från att gå från en plats där den enda självbild jag haft i princip har varit rent självhat, till att titta upp och se sig själv…
Peter flackar med blicken och letar efter de rätta orden.
– Det var tidigare i vintras då jag fick tillfälle att skriva ner alla saker jag kan. Och i det här mötet med den känslomässiga upplevelsen av mig själv och den faktiska verkligheten; det var så smärtsamt att jag faktiskt spydde. Det var helt brutalt!
– Hur känns det att komma fram till en sådan självinsikt, hur brutal den än är?
– Det känns faktiskt bra. Grejen är, och det här är bara en naturlig del av det konstnärliga arbete som jag valt sedan jag var barn, att hela tiden förstå saker. Men sen har jag kommit fram till en punkt där jag faktiskt måste förstå mig själv också. Jag måste komma över den grejen och börja jobba med det. Det är precis som med alla konstnärliga arbeten, vill jag fortsätta och det har jag avsikt att göra, måste jag gå igenom dessa saker. Motivationen, den är fullkomligt ohejdbar. Det har den alltid varit. Jag är en otroligt motiverad människa. Däremot har jag alltid haft en jävligt negativ föreställning om mig själv. Men det har jag inte förstått. Jag har aldrig kunnat se de bitarna. Jag har alltid fokuserat på andra saker istället för att ta tag i de känslomässiga problemen.
– Men det är jävligt coolt att få vara med och vakna upp känslomässigt.

Otroligt mycket kärlek
Peter Dolving är en människa som gått igenom mer än många andra under sina 38 levnadsår. En uppväxt kantad av misshandel, sexuellt utnyttjande och missbruk har satt sina spår i denna vuxna människa. Däremot är det en helt annan människa jag träffar än den artisten man ser på scen. Peter är ödmjuk och upprymd och man kan skåda glöden i hans ögon när vi delar våra erfarenheter.
– Jag måste faktiskt säga att jag har haft en sådan jävla tur. Jag är så jävla privilegierad. Genom mitt arbete som musiker och konstnär är jag omgiven av otroligt mycket kärlek och fantastiska människor. Att kunna få ta del av det är maxat och gör att de jobbiga grejerna är värda detta, hur smärtsamma de än är.
– Det finns en ömsesidighet bland oss alla. Vi är inte ensamma och det har jag alltid vetat om, trots mina problem och att jag haft svårt att identifiera mig med andra. Jag har känt ett stort utanförskap och det har varit fruktansvärt ensamt. Det har att göra med att jag haft en nihilistisk grundsyn.
Samtidigt som The Haunted nu blivit riktigt stora, anser många att frontmannen växt sig in i rollen som en stor musikprofil. Det är inte svårt att se att sångaren är en människa med fötterna på jorden.
– Det är jätteroligt att folk tycker så. Och att ha fötterna på jorden, det tror jag man måste ha! Jag har haft turen att få vara med i ett band som fått jobba för sig. Herregud, titta dig omkring. Vi sitter på värsta fina hotellet, jag får sova i en skön och varm säng, äta god mat och jag gör en intervju med dig. Det är helt fantastiskt!
– Jag behöver inte äta gammal skåpmat, haha. Jag kan äta det om jag måste och har dåligt med pengar. Och det har jag haft hela sommaren, svarar sångaren med eftertryck.
– Lever inte ni på musiken?
– Det är just det som är faktumet. Vi lever på musiken och det är jävligt kämpigt. Ta som exempel återföreningsturnén med At The Gates som vi sa okej till. Det var av respekt för att de andra skulle få göra en värdig avslutning. Men för oss övriga tre i bandet har det inneburit en ekonomisk katastrof. Vi har inte arbetat på fem månader.
– På många sätt ska det bli skönt att komma ut och turnera igen. Dels innebär detta pengar igen. Dels känner jag mig trygg i turnémiljön. Många artister blir uttråkade och tycker det är själsdödande att vara ute på vägarna. Jag har psykiska funktionshandikapp men turnélivet för mig innebär en inrutad vardag där jag vet vad som händer och vad målet med dagen är.

Öppenhet som rehabilitering
De som känner Peter Dolving som textförfattare vet att han är självutlämnande, både på sin MySpace-blogg och i sina texter. Vad innebär detta rent praktiskt och har det skapat några nackdelar?
– Jag ser skillnad på att vara personlig och privat. Det är något jag lärt mig över tiden. Jag har utvecklat en integritet, något som jag inte alls hade tidigare. Samtidigt är jag tydlig med hur jag vill framställa mig och hur jag vill ha det i möten med människor. Våra fans vet vem jag är och att jag är en vanlig människa som råkar vara bra på en sak, som jag även har en stor kärlek till. Det gör ju att de behandlar mig som någon de tycker om, inte som en gud.
– Det dyker alltid upp någon som tycker att det jag säger eller representerar är så provokativt att de angriper mig verbalt eller hotar mig, erkänner sångaren smått bekymrad men skiner snart upp igen:
– Jag älskar att provocera! Det är en viktig del av all konstnärlig eller journalistisk verksamhet; att provokationen leder till diskussion, tankar och ifrågasättande. Det är betydelsefullt för att vi ska kunna fortsätta att omvärdera oss som människor. Jag tror inte att det finns statiska konstruktioner. Det skulle vara ganska högtravande att tro att man funnit det slutgiltiga svaret på någonting. Då är det mycket mer spännande och positivt att ha ett öppet sinnelag och acceptera det faktumet att man faktiskt kan ha fel och istället lära sig av detta.
Får aldrig provokatören själv smaka på sin egen medicin?
– Jag blir jätteprovocerad ibland, oftast av min egen svaghet och upplevelsen av maktlöshet eller kontrollförlust. Men det är ju något coolt för i detta kan jag lära mig något nytt. Att genom provokation se vad det är som gör en arg eller ledsen. Känslor är alltid bara reaktioner på något. Det är viktigt som människa överlag att titta på leden av handling och konsekvens. Det är först där jag tror att man kan åstadkomma något slag av positiva förändringar.
Att lära sig och förstå sin omvärld är något som sångaren alltid strävat efter.
– Det här kommer från det att vara otrygg som barn och har lett vidare till att jag blev en sorts attitydmässig punkare. Jag ville förstå saker och på vägen kom jag fram till att när jag förändrar min egen attityd och lär mig saker blir det mer begripligt. Där började jag plötsligt se att alla de här myterna och föreställningarna om makt och auktoritet bara är luft. De finns där för att saker och ting ska fungera.
– Jag blir inte lika förbannad över saker längre. Vrede har alltid varit min reaktion men nu blir jag mer ledsen. Det är skönt på ett sätt eftersom jag blir starkare av detta och mer handlingskraftig.
– Hur artar sig denna handlingskraft hos dig?
– Den tar sig uttryck i en starkare motivation till kommunikation och att handla kreativt snarare än destruktivt. Jag har en större förmåga att tänka och känna efter på ett mer kreativt sätt vilket leder till mer positiva resultat.

Dolving VS samhället
– Det är så jävla motsägelsefullt att leva i ett kapitalistiskt samhälle, för det gör vi, in i varenda beståndsdel. Många människor verkar acceptera det och försöker fly men det går inte. Det är vad det är. Men att acceptera att det är så här betyder inte att man går med på det.
– Många människor verkar hamna i en dvala av likgiltighet inför detta faktum, inflikar jag.
– Ja, men där måste du ha i åtanke att likgiltighet och acceptans är två vitt skilda saker, tillägger sångaren.
– Likgiltighet är en form av apati. Ett tillstånd där man stänger av för att känslorna är för stora och påtagliga att handskas med. Acceptans är inte apati, det är istället att ta in verkligheten för vad den är och kunna agera utifrån detta. Jag ser det som min rättighet att skildra vad jag ser och berätta om vägar att förstärka sig själv som människa. Det är initialt det viktigaste om man vill förändra samhället. Och det vill jag!
– Det största problemet ligger i den enskilde individen. Historiskt sätt har vi tillsammans skapat ett förhållningsätt till oss själva som är destruktivt. Det här gör att vi försvagar oss själva språkligt, genom sociala konstruktioner och användandet av olika maktspråk.
– Men går det att förändra samhället?
– Ja, jag tror verkligen det går att förändra samhället men det är inget som en individ gör utan vi alla måste göra det tillsammans. Det är inget som börjar med mig utan det pågår hela tiden. Sen kan jag välja att delta. Rent krasst tror jag förändringen sker nu.
Iklädd en t-shirt med texten ”Smoke Bush, not Afghan” och med de utspel Dolving haft på sin blogg gällande den amerikanska politiken och kulturen, förefaller det rimligt att många av de hot och reaktioner han fått utstå kommer från den sidan av Atlanten.
– Den amerikanska demokratin är en myt och det är bevisat. Ta bara exemplet med den amerikanska finanssituationen. De som sitter vid makten valde att stänga av kommunikationen när opinionen växte sig för stor. De hade redan bestämt sig för att inte ha den breda massans syn på krisen.
– Jag skämtar inte när jag säger att kunskapsnivån i USA är katastrofalt låg. Det är som att gå tillbaka till 1800-talet. Detta skapar enorma gap i förståelse som i sin tur ger upphov till främlingsfientlighet och skapar ett samhälle som är fyllt av rädsla. Detta verkar även vara något som är eftersträvansvärt av amerikanska medier. Visst, det är inte bara i USA detta sker utan även i stora delar av Europa.
– Det finns en generell okunnighet bland människor. Vi får lära oss i skolan att kunskap inte är kul. Hela skolsystemet är katastrofalt ur denna synpunkt och vi får aldrig lära oss att kunskap är något fantastiskt roligt, uppmuntrande och självförstärkande. Det handlar mer om prestation, inte om att bli speglad som människa. Det är ett faktum, att vi hamnat där vi hamnat på grund av att det alltid har varit ett prestationsinriktat samhälle.
Det är inte bara det kapitalistiska samhället som får Dolvings ögon att brinna, utan även religion.
– Jag tycker att religion är fruktansvärt. Det är nog den mest destruktiva formen av vidskepelse som existerar idag. Det är svårare med den asiatiska kulturen eftersom den baseras på buddism. Där finns inte den synen på den här stora hemskheten med helvetet och utanförskapet existerar fast i annan utsträckning till skillnad från hela den judeokristna västvärlden som är driven av skräck.
Peter suckar uppgivet och fortsätter:
– Människor som hänfaller till religionen; det är en stor tragedi…
Intervjun avbryts plötsligt av en roddare kommer in och frågar mig om jag kommit till hotellet med bil. Strömmen i bandets van har stått på och den är nu helt stendöd.
– Ring en bärgningsbil, svarar Peter smått bestört och försöker återvända till samtalsämnet.
– Vart var vi? Insekter, lampor…
Peter famlar efter orden och det är märkbart att han vill återvända till sitt resonemang och får till slut till sin liknelse med människor.
– Människor dras till konflikter och om vi kan studera detta på avstånd kan vi lära oss någonting. Det är något som gagnar vår utveckling. Vi kanske bör ta in flera aspekter i vår vardag och hur vi ser på varandra och verkligheten.

The Haunted - ett renodlad och hårt arbetande metalband
Trots den bistra verkligheten är Peter Dolving hoppfull om framtiden och att människan kommer att förändras i sinom tid.
– Du är ju politiskt aktiv; är det ett medvetet val att profilera The Haunted som ett politiskt band?
– Vi är inte politiskt profilerade även om många kan uppfatta oss som så. Jag är politiskt uttalad, de andra är inte det. Vi är fem individer som har en del liknande uppfattning om saker. Men i andra fall har vi olika åsikter och det respekterar vi hos varandra. Vi ser oss inte som ett politiskt band utan ett metalband, punkt slut. Om andra ser oss på ett annat sätt får det stå för dem. Naturligtvis är verkligheten densamma för oss alla. Vi ser verkligheten ur någon form av grundläggande materialistisk åskådning. Vi har olika förhållningssätt till saker som provokation och i det lilla hela, bland annat hur man bemöter människor. Jag är mycket mer konfrontativ medan de andra är mer uthålliga och diplomatiska.
– Det är inte så att en individ är mer bärande än någon annan utan detta är mer resultatet av en helhet, alla fems input i arbetet.
Om 2004 års rEVOLVEr var en samhällskritisk historia och The Dead Eye bandet ”depprockplatta”; hur ska man då förhålla sig till det nya alstret Versus som verkar ha snäppet gladare tongångar?
– Ja, det är en mer konfrontativ skiva och det är väl en naturlig del eftersom vi arbetar med någon sorts konst; vulgär eller profan eller vad det nu skulle ha kallats på 1600-talet.
– Det kanske är ett naturlig steg eftersom du själv fått en förändrad självbild sedan rEVOLVEr?
– Det är viktigt att säga att det inte bara är jag som vuxit utan även alla andra i bandet. En sak som kommit de senaste sex åren är ju ett nästan oavbrutet turnerande. Vi har snittat på 150 gig per år. Till skillnad från många andra band har vi valt att inte försöka nå ett stort genomslag på en enskild marknad. Vi har valt bort det eftersom det har varit viktigare för oss att spela på ställen vi inte varit på tidigare. Detta har i sin tur tagit oss till många spännande platser.

Mångsysslaren Dolving
Den sympatiske frontmannen brinner för varje ämne vi pratar om och delar med sig passionerat av sina tankar och funderingar. Nästan till den gränsen att jag måste avbryta honom vid ett antal tillfällen för att komma vidare i mina frågor. Ändå hinner jag inte ens ställa hälften av dessa innan intervjun är över. När väl tiden börjar lida mot sitt slut hinner jag avsluta vårt samtal med att be om en redogörelse för alla Peters projekt
– Du har många järn i elden med Bring The War Home, Peter Dolving Band, Mary Beats Jane, supergruppen O och även en bok som du vill publicera. Hur ligger det till med dessa sidoåtaganden?
– Nu blev det lite begreppsförvirring här. Peter Dolving Band finns inte längre. Det är Bring The War Home. Vi släpper en skiva om bara några veckor. Ska lyssna igenom masteringen för första gången imorgon. Det kommer bli riktigt vackert.
– O är ett - för de som behöver kategorier - ett postrockband bestående av några kompisar. Det kommer bli storslaget och vackert. Man vill både slåss, dansa och knulla, haha. Inspirerande musik helt enkelt. Mary Beats Jane finns inte längre. Det kommer inte bli av något med det bandet. Trist för vissa men underbart för mig. Jag kan inte fungera i den gruppen rent känslomässigt.
– De böcker jag kommer publicera är Burn Victim som är en mer utvecklad sammanställning av mina bloggar. Den andra boken är skriven i prosaform och en jävligt otäck resa om mig själv. Däremot vågar inte förläggaren ha titeln Sieg Heil Svensson…
Ja, säg vad man vill om Peter Dolving, provocera, det kan han alltid. Även om göteborgaren har ett brutalt förflutet, går det inte att skönja annat än hoppfullhet, entusiasm och en stark kärlek till det han tror på. Det blir jag varse timmarna senare när han äntrar Nalens scen med seriemördarblick och en brinnande passion för sitt arbete.

Tomasz Swiesciak
2008-10-13