(tidigare publicerad för Rockfoto)
Watershed; ett album som toppar listor i Europa, amerikanska Billboardlistan och utsett till förra årets bästa album av flera musiktidningar. Vad är det som gör Opeths blandning av dödsmetal och pretentiöst sjuttiotal så unikt år 2009?
Jag möter Fredrik Åkesson (gitarr) och Martin Mendez (bas) i de bakre delarna av Debaser. Salongen vi befinner oss i står tomt så när som på ett par stolar. En svag kristallkrona och några små lyktor tvingar mörkret att stå tillbaka. Stödd mot scenen vänder jag mig till de bägge musikerna med frågan vad som gör Opeth så vitalt idag.
– Framförallt att vi lyckas släppa en skiva som inte är en återupprepning av de gamla, känns fräsch och som fortfarande låter Opeth, svarar gitarristen bestämt. Vi vill känna att bandet har något att ge och inte släpper en skiva bara för att kvarhålla en verksamhet. Vi alla i bandet brinner för att spela musik.
– Och att vi har nya medlemmar, tillägger Martin.
Det kanske är mer regel än undantag att musikaliska konstellationer som hållit på i flera år till slut får medlemsstrul. Opeth är inget undantag. 2007 lämnade Peter Lindgren bandet efter 16 år. I slutet av april samma år klev istället Fredrik Åkesson in (ex-Krux, ex-Arch Enemy) för att sköta detta ansvar. Basisten är mer erfaren än så i det rutinerade progdödsbandet och förklarar att kemin i bandet aldrig varit bättre.
90-talets döds kontra 70-talets flum
Det är kontrasterna mellan det mörka och det ljusa, det onda mot det goda och det hårda mot det mjuka som alltid gjort Opeths musik särpräglad och vacker. 2008 släppte stockholmarna sitt nionde studioalbum Watershed. En skiva som respirerar 70-talets intrikata och komplexa musikådra.
Var det ett medvetet val att blanda in mer influenser från denna epok på nya skivan?
Fredrik: - Mikael (Åkerfeldt, sång) var väldigt intresserad av Zombies, ett psykedeliskt band från 60-talet och Scott Walker inför den här skivan. Hans första idé var att göra en skiva som var i stil med Scott Walkers The Drift. Jag tror detta bidrog till den mer psykedeliska och experimentella stämningen på skivan.
– Jag tror inte det var planerat, man har alltid sina influenser och det råkade bli så, svarar Martin. Micke planerar inte så mycket när han skriver utan det kommer naturligt.
Jämfört med dina tidigare band Fredrik, hur känns det att vara med i Opeth?
– Jag spelade aldrig på någon skiva med Arch Enemy men däremot gjorde vi runt 150 spelningar. Tanken var att jag skulle vara med på nästa album men Chris (Amott, bror till Mike Amott och grundare av dödsmetalbandet, förf. anm.) ville tillbaka efter sitt break. Det var något jag hade räknat med. Jämför du med Opeth nu är jag mycket mer delaktig. Framförallt fick jag vara med och spela in skivan innan vi började turnera.
Tillsammans med frontmannen skrev den krullhåriga gitarristen ihop det bräckliga stycket Porcelain Heart som blev första den första singeln.
Befrielse/fördömelse
Efter släppet av tvillingplattorna Deliverance och Damnation stötte Opeth på smärre motgångar. Den sydamerikanska musikern berättar att läget i bandet var trist och oinspirerat.
– Det var så mycket som hände på samma gång med bandmedlemmar, studioutrustning och annat.
Ungefär i samma veva led trummisen Martin Lopez av personliga problem och slutade i bandet. Tittar man sedan på valfritt media kan man få intrycket av att frontmannen är en diktator i bandet som styr med järnhand. Läser man kommentarerna under varje artikel om Opeth på Blabbermouth är det inte alltid muntra miner. Fredrik förklarar sin syn på saken:
– Micke är definitivt piloten i bandet och den kreativa motorn. Jag har jobbat med olika ledartyper men det är snarare tvärtom. Han är väldigt diplomatisk, ärlig och rakt på sak. Vi är ett demokratiskt band och alla beslut tas ihop.
– Att kalla honom diktator är lite väl, svarar Martin.
Till sitt förtret fick inte Opeth släppa den brutala Deliverance och fagra Damnation som en dubbelskiva utan skivbolaget insisterade på att ge ut bägge albumen med sex månaders intervall. Däremot tog bandet in det musikaliska underbarnet Steve Wilson från Porcupine Tree för ett samarbete.
– Jag var personligen inte delaktig när han kom in vilket var i slutet av processen. Han hjälpte till lite med sången och med olika effekter, förklarar basisten. Fredrik flikar in:
– Han är en trevlig snubbe och fantastisk på det han gör. Dörren är inte stängd för ett framtida samarbete igen men det är inget som står på agendan.
Fredrik och jag kommer överens om att det är just via detta samarbete som vi båda upptäckt de engelska progrockarna.
Är Watershed egenproducerad?
Fredrik: - Det kan man säga. Vi gjorde Watershed med Jens Bogren som även gjorde Ghost Reveries. Han organiserade ljudet men lade sig aldrig i de musikaliska bitarna. Det är svårt att säga, en producent arrangerar låtarna men det har han egentligen inte gjort, bara skött det tekniska.
Martin: - Vi har alltid haft det så, ända sedan Still Life. Bara någon som kom in, ställde in ljudet och lämnade oss ensamma.
– Micke var väl den största producenten i det här fallet, svarar Fredrik.
Inför släppet av Ghost Reveries skrev Opeth på för Roadrunner United. Många röster höjdes från olika håll huruvida detta skulle påverka bandet och vilken musikalisk inriktning som skulle tas. Fredrik håller inte med och förklarar:
– En sell-out är en produkt och ett band som blivit stylat och tillsagd vad det ska spela.
Martin: - Folk kan ju inte säga att man har sålt sig innan man sålt en platta på det nya skivbolaget.
– Roadrunner ska ändå ha cred för det är ett bra skivbolag. Överallt du åker i världen finns det alltid en representant. De är professionella, tillägger gitarristen.
Hur handskas man egentligen med att bli anklagad för sell-out, dödsmetalposör och folk som skriver illa om en på forum?
– Jag har sett allt möjligt och eftersom man själv är ny så får man givetvis sig en känga, suckar Fredrik. Jag väljer att inte läsa det eftersom jag inte vill bli påverkad av det utan enbart fokusera på musiken. Martin tillägger:
– Folk snackar. Det är så lätt att gömma sig bakom en dator och skriva skit.
– Jag fick ett meddelande i början när jag gick med i bandet: ”if you bring in any Arch Enemy into Opeth I will kill you”, avslöjar Fredrik och skrattar. Men jag skrev tillbaka och killen var jättetrevlig. Jag tror att många skriver något bara för att få en reaktion.
– Men att vi ska vara posörer? Nja, jag vet inte, vi är ganska så svettiga och äckliga människor, haha.
Siffror och statistik
Att Opeths komplexa musik skulle tilltala en bredare massa kan te sig överraskande för många. Ändock har bandet lyckats ta sig in på amerikanska Billboardlistan och toppar flera andra.
– Watershed kom in på 23:e plats på Billboardlistan, högre än Ghost Reveries. Bägge musikerna instämmer att det känns riktigt bra. Fredrik fortsätter:
– Det känns riktigt kul för vår musik är ju inte direkt lättillgänglig. Den kräver något av lyssnaren så det känns smickrande.
– Det blev en liten skillnad sedan Roadrunner tog tag i det. De gav oss en push, säger Martin.
Opeth var även nominerade för en Grammis men som bekant togs den hem av göteborgarna i In Flames.
Om ni själva skulle få välja 2008 års bästa album, vilket skulle det vara?
Fredrik: - Det är några plattor jag inte hunnit lyssna in mig på ordentligt men Satyricon och Gojira är bra. Death Magnetic har jag inte tagit mig igenom än.
– Nej, den orkar jag inte med, svarar Martin instinktivt.
Vi tre i rummet skriver under på att Metallicas försök att gå tillbaka till rötterna faller platt. Däremot är båda musikerna eniga om att Testament lyckades desto bättre med Formation Of Damnation och får stå för förra årets bästa album. Ja, om man inte heter Åkesson eller Mendez och spelar i Opeth förstås.
Tomasz Swiesciak
2008-12-17
onsdag, april 15, 2009
tisdag, april 07, 2009
Intervju med Soilwork, Debaser Medis, 10 december 2008
(tidigare publicerad för Rockfoto)
Helsingborgssönerna har kämpat sig fördärvade de senaste åren med otaliga medlemsbyten. Från att ha decimerats till ett band med mest sessionsmedlemmar har nu Soilwork hittat stabilitet i två fransmän och den återvändande och tidigare låtskrivaren Peter Wichers. Jag träffar honom och frontmannen Björn ”Speed” Strid under soundcheck på Debaser Medis.
Både Peter och Björn kommer från en brokig musikalisk bakgrund. Frontmannen började sin musikaliska bana med att spela gitarr i diverse konstellationer.
– Jag spelade ska/reggaemusik samtidigt som jag spelade i ett black metalband. På den tiden spelade man allt och med alla och det fanns en alternativ scen i Landskrona där jag hängde. Peter och jag träffades på gymnasiet och han frågade om jag ville sjunga i ett band som han var på väg att starta. Jag var gitarrist men tänkte att det vore kul att testa.
Grunden till sagan om Soilwork lades alltså här men det skulle ta en tid innan bandet hittade sin rätta identitet. Tidigare gick helsingborgarna under namnet Inferior Breed. Björn fortsätter sin utläggning om de unga åren:
– Det var rätt identitetslös musik; lite Pantera och Messhuggah-meck. Kanske lite hardcore också? Peter flikar in:
– Det var ett försök att komma in i den inriktningen som vi sedan hittade med Soilwork.
Anledningen till namnbytet var att bandet tyckte det att det tidigare namnet hade rasistiska undertoner.
– Det lät så tradigt också, tillägger Björn.
– Vilka är era influenser vid sidan av Soilwork?
Båda musikerna suckar lite uppgivet och klargör att listan är alltför lång. Björn förklarar att ryggraden alltid varit hårdrock.
– Vilken är den bästa julskivan?
Peter svarar ögonblickligen:
– Elvis, utan tvekan.
Båda killarna stämmer upp i skratt.
Avhopp och återkomster
När jag intervjuade Björn hösten 2007 fick jag prata med en sångare som var lite resignerad över medlemssituationen men inte helt utan hopp om framtiden. Det intensiva turnélivet fick den ena medlemmen efter den andra att droppa av och många undrade vad som skulle hända med Soilwork. Björn förklarade att det kanske var menat så och att bandet ändå fått en nytändning med de nya medlemmarna och nya skivan ”Sworn To A Great Divide”. Nästa bakslag kom när Ola (Frenning, gitarr) fick lämna bandet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter i början av 2008.
– Det har definitivt varit en kaosartad tid i vår karriär, svarar Björn. Alla kan inte dela samma åsikter och man får kompromissa men det måste finnas någon form av grundläggande personkemi i bandet, speciellt när man turnerar mycket. Men det känns som om det vänt nu och att vår line-up är mer genuin idag. Vissa kanske ser detta som en såpopera men vi har haft vår originalline-up fram tills det att Peter kände att han behövde tid för annat.
– Angående Ola kan bara jag prata om det för Peter hade inte återvänt till bandet. Vi kände inte att vi delade samma vision. Ola ville göra lite mer ’straight forward ABC-musik’ och för mig är inte detta Soilwork. Jag försöker inte vara någon ”källar-underground-progressiv-musiker” och göra svår musik som ingen förstår sig på. Jag tycker bara man kan göra jävligt catchy musik som har finess. Han stack ut från oss andra och det kändes som om det var dags. Han har varit med från början och det kan tyckas grymt men vi kände att det inte fungerade på det personliga planet.
– Detta är nu de sista förändringarna i vår line-up, ursäktar sig Peter.
– Jag kan verkligen inte se någon annan sättning nu, inget som kan gå dåligt, klämmer Björn kaxigt in med.
I slutet av 2005 valde Peter, bandets grundare att hoppa av Soilwork för att istället ägna sig åt arbetet som producent. Tre år senare är han tillbaka i bandet och förklarar:
– Det var turnerandet som slet på mig. Det var under Stabbing The Drama-turnén som höll på i nio månader och sedan efter Ozzfest fick jag nog. Det var så mycket som hände i mitt liv under den tiden så jag kände att jag behövde någon form av stabilitet. Eftersom jag hållit på med musikproduktion vid sidan av bestämde jag mig för att vara mera på hemmafronten och lära mig mer om detta.
– Hur kändes det för dig Björn och de övriga i bandet?
– Det var jävligt tungt. Samtidigt var man tvungen att se det som en utmaning. Jag tyckte vi gjorde det jävligt bra men det kändes inte som på den gamla goda tiden med personkemin, låtskrivandet och vår vision. Nu känns det fantastiskt bra. Som innan, fast ännu bättre.
– Vad var anledningen till att du återvände till bandet Peter?
– Jag kan inte påstå att jag är jätteförtjust i turnerandet och all den här väntan som det innebär men det är just performancegrejen, att stå på scenen, jag saknat. Björn och jag var i kontakt med varandra under avbrottet och vi har alltid sagt att vi skulle skriva något tillsammans efter mitt uppbrott. Vi började bolla lite med tanken om att jag skulle återvända till bandet och det var faktiskt min fru som sparkade mig i häcken och fick mig att komma tillbaka.
– Hur funkar samarbetet med tanke på att du bor i USA?
– Utan Internet hade det aldrig funkat. Vi kan ju prata med varandra via Skype och bolla idéer mellan varandra. Visst, det är inte samma känsla som att sitta i en studio men samtidigt tror jag det är denna inriktning samhället går mot, vare sig man vill det eller inte. Björn fortsätter resonemanget:
– Vi känner varandra så bra så vi kan alltid köra raka puckar med varandra.
– Många blev besvikna när du hoppade av med tanke på ditt karaktäristiska gitarrspel och det faktum att du är grundaren. Vad tänkte du under denna tid?
– Det var svårt med tanke på att jag hade en vision med vad jag ville hålla på med musikaliskt. Jag ville testa på andra grejer och det var helt enkelt inte rättvist att tvinga Soilwork att gå min väg eftersom det var så mycket annorlunda från bandets musikaliska inriktning. Soilwork var det enda jag hade gjort tidigare och jag har alltid varit 100 % dedikerad åt bandet. Jag har aldrig haft något sidoprojekt och när jag slutade var det en befrielse att få ut allt det jag velat göra. Nu känner jag mig mer inspirerad att skriva som jag gjorde innan.
Extrem finess
– Jag tycker att ”Sworn To A Great Divide” är en riktigt bra platta men nu när jag är tillbaka har vi pratat om att ta ut svängarna ännu mer, låter Peter meddela oss om inriktningen på det kommande albumet.
– Vi vill låta Dirk (Verbeuren, trummor) få mer utrymme och med Sylvain (Coudret, gitarr) finns det inga begränsningar. Det här catchiga kommer finnas kvar i musiken, men vi vill göra det ännu mer extremt och med lite mer finess.
De bägge fransmännen kommer från teknikdödsarna i Scarve. Dirk var sessionstrummis på ”Stabbing The Drama” innan han fick en fast position på trumpallen. Hans ankomst har enligt många gett Soilwork en ytterligare musikalisk dimension.
– Han är ett monster, replikerar Peter bestämt. Det var en turbulent tid i bandet och vi hade svårt att få ordning på trummisbiten. Det var mest av en slump han kom med. Både Björn och jag är fans av Scarve och han jobbade för Hard N’ Heavy (fransk musiktidning, förf. anm.) och han gjorde en intervju med mig. Sedan ringde jag upp honom och han var taggad. Redan på första repet märkte man hur grym han var. Det satt perfekt direkt.
Dirk föddes 1975 i Belgien. Han påbörjade sin musikaliska bana med fiol i grundskolan innan familjen flyttade till Paris när han var tonåring. 1991 upptäckte han sin passion för rytmer och lade allt sitt krut på trumspelandet. Just hans intrikata och unika trumspel och hans sinne för taktarter har gjort honom eftersökt som sessionsmedlem i diverse konstellationer.
– Många fransmän i bandet, eller hur?
– Vi svenskar är nästan i minoritet, haha.
Tomasz Swiesciak
2009-01-13
Helsingborgssönerna har kämpat sig fördärvade de senaste åren med otaliga medlemsbyten. Från att ha decimerats till ett band med mest sessionsmedlemmar har nu Soilwork hittat stabilitet i två fransmän och den återvändande och tidigare låtskrivaren Peter Wichers. Jag träffar honom och frontmannen Björn ”Speed” Strid under soundcheck på Debaser Medis.
Både Peter och Björn kommer från en brokig musikalisk bakgrund. Frontmannen började sin musikaliska bana med att spela gitarr i diverse konstellationer.
– Jag spelade ska/reggaemusik samtidigt som jag spelade i ett black metalband. På den tiden spelade man allt och med alla och det fanns en alternativ scen i Landskrona där jag hängde. Peter och jag träffades på gymnasiet och han frågade om jag ville sjunga i ett band som han var på väg att starta. Jag var gitarrist men tänkte att det vore kul att testa.
Grunden till sagan om Soilwork lades alltså här men det skulle ta en tid innan bandet hittade sin rätta identitet. Tidigare gick helsingborgarna under namnet Inferior Breed. Björn fortsätter sin utläggning om de unga åren:
– Det var rätt identitetslös musik; lite Pantera och Messhuggah-meck. Kanske lite hardcore också? Peter flikar in:
– Det var ett försök att komma in i den inriktningen som vi sedan hittade med Soilwork.
Anledningen till namnbytet var att bandet tyckte det att det tidigare namnet hade rasistiska undertoner.
– Det lät så tradigt också, tillägger Björn.
– Vilka är era influenser vid sidan av Soilwork?
Båda musikerna suckar lite uppgivet och klargör att listan är alltför lång. Björn förklarar att ryggraden alltid varit hårdrock.
– Vilken är den bästa julskivan?
Peter svarar ögonblickligen:
– Elvis, utan tvekan.
Båda killarna stämmer upp i skratt.
Avhopp och återkomster
När jag intervjuade Björn hösten 2007 fick jag prata med en sångare som var lite resignerad över medlemssituationen men inte helt utan hopp om framtiden. Det intensiva turnélivet fick den ena medlemmen efter den andra att droppa av och många undrade vad som skulle hända med Soilwork. Björn förklarade att det kanske var menat så och att bandet ändå fått en nytändning med de nya medlemmarna och nya skivan ”Sworn To A Great Divide”. Nästa bakslag kom när Ola (Frenning, gitarr) fick lämna bandet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter i början av 2008.
– Det har definitivt varit en kaosartad tid i vår karriär, svarar Björn. Alla kan inte dela samma åsikter och man får kompromissa men det måste finnas någon form av grundläggande personkemi i bandet, speciellt när man turnerar mycket. Men det känns som om det vänt nu och att vår line-up är mer genuin idag. Vissa kanske ser detta som en såpopera men vi har haft vår originalline-up fram tills det att Peter kände att han behövde tid för annat.
– Angående Ola kan bara jag prata om det för Peter hade inte återvänt till bandet. Vi kände inte att vi delade samma vision. Ola ville göra lite mer ’straight forward ABC-musik’ och för mig är inte detta Soilwork. Jag försöker inte vara någon ”källar-underground-progressiv-musiker” och göra svår musik som ingen förstår sig på. Jag tycker bara man kan göra jävligt catchy musik som har finess. Han stack ut från oss andra och det kändes som om det var dags. Han har varit med från början och det kan tyckas grymt men vi kände att det inte fungerade på det personliga planet.
– Detta är nu de sista förändringarna i vår line-up, ursäktar sig Peter.
– Jag kan verkligen inte se någon annan sättning nu, inget som kan gå dåligt, klämmer Björn kaxigt in med.
I slutet av 2005 valde Peter, bandets grundare att hoppa av Soilwork för att istället ägna sig åt arbetet som producent. Tre år senare är han tillbaka i bandet och förklarar:
– Det var turnerandet som slet på mig. Det var under Stabbing The Drama-turnén som höll på i nio månader och sedan efter Ozzfest fick jag nog. Det var så mycket som hände i mitt liv under den tiden så jag kände att jag behövde någon form av stabilitet. Eftersom jag hållit på med musikproduktion vid sidan av bestämde jag mig för att vara mera på hemmafronten och lära mig mer om detta.
– Hur kändes det för dig Björn och de övriga i bandet?
– Det var jävligt tungt. Samtidigt var man tvungen att se det som en utmaning. Jag tyckte vi gjorde det jävligt bra men det kändes inte som på den gamla goda tiden med personkemin, låtskrivandet och vår vision. Nu känns det fantastiskt bra. Som innan, fast ännu bättre.
– Vad var anledningen till att du återvände till bandet Peter?
– Jag kan inte påstå att jag är jätteförtjust i turnerandet och all den här väntan som det innebär men det är just performancegrejen, att stå på scenen, jag saknat. Björn och jag var i kontakt med varandra under avbrottet och vi har alltid sagt att vi skulle skriva något tillsammans efter mitt uppbrott. Vi började bolla lite med tanken om att jag skulle återvända till bandet och det var faktiskt min fru som sparkade mig i häcken och fick mig att komma tillbaka.
– Hur funkar samarbetet med tanke på att du bor i USA?
– Utan Internet hade det aldrig funkat. Vi kan ju prata med varandra via Skype och bolla idéer mellan varandra. Visst, det är inte samma känsla som att sitta i en studio men samtidigt tror jag det är denna inriktning samhället går mot, vare sig man vill det eller inte. Björn fortsätter resonemanget:
– Vi känner varandra så bra så vi kan alltid köra raka puckar med varandra.
– Många blev besvikna när du hoppade av med tanke på ditt karaktäristiska gitarrspel och det faktum att du är grundaren. Vad tänkte du under denna tid?
– Det var svårt med tanke på att jag hade en vision med vad jag ville hålla på med musikaliskt. Jag ville testa på andra grejer och det var helt enkelt inte rättvist att tvinga Soilwork att gå min väg eftersom det var så mycket annorlunda från bandets musikaliska inriktning. Soilwork var det enda jag hade gjort tidigare och jag har alltid varit 100 % dedikerad åt bandet. Jag har aldrig haft något sidoprojekt och när jag slutade var det en befrielse att få ut allt det jag velat göra. Nu känner jag mig mer inspirerad att skriva som jag gjorde innan.
Extrem finess
– Jag tycker att ”Sworn To A Great Divide” är en riktigt bra platta men nu när jag är tillbaka har vi pratat om att ta ut svängarna ännu mer, låter Peter meddela oss om inriktningen på det kommande albumet.
– Vi vill låta Dirk (Verbeuren, trummor) få mer utrymme och med Sylvain (Coudret, gitarr) finns det inga begränsningar. Det här catchiga kommer finnas kvar i musiken, men vi vill göra det ännu mer extremt och med lite mer finess.
De bägge fransmännen kommer från teknikdödsarna i Scarve. Dirk var sessionstrummis på ”Stabbing The Drama” innan han fick en fast position på trumpallen. Hans ankomst har enligt många gett Soilwork en ytterligare musikalisk dimension.
– Han är ett monster, replikerar Peter bestämt. Det var en turbulent tid i bandet och vi hade svårt att få ordning på trummisbiten. Det var mest av en slump han kom med. Både Björn och jag är fans av Scarve och han jobbade för Hard N’ Heavy (fransk musiktidning, förf. anm.) och han gjorde en intervju med mig. Sedan ringde jag upp honom och han var taggad. Redan på första repet märkte man hur grym han var. Det satt perfekt direkt.
Dirk föddes 1975 i Belgien. Han påbörjade sin musikaliska bana med fiol i grundskolan innan familjen flyttade till Paris när han var tonåring. 1991 upptäckte han sin passion för rytmer och lade allt sitt krut på trumspelandet. Just hans intrikata och unika trumspel och hans sinne för taktarter har gjort honom eftersökt som sessionsmedlem i diverse konstellationer.
– Många fransmän i bandet, eller hur?
– Vi svenskar är nästan i minoritet, haha.
Tomasz Swiesciak
2009-01-13
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
